Fan, fan, fan!

Idag hände det som inte får hända. Jag tappade flexikopplet under promenaden och med blixtens fart satte hela handtaget fart mot Alfons. Han blev givetvis absolut skräckslagen och sprang för allt vad tygen höll (och mer därtill)! Och ju mer han sprang desto mer skramlade kopplet efter! Alla som har sett en skenande häst med sulky efter sig vet vad jag pratar om. Jag trodde att både hans och min sista stund var kommen. Jag skrek, och skrek och skrek att han måste stanna men ni förstår ju hur blockerad han var. Att stanna var det SISTA Alfons tänkte göra. Det där hemska kopplet skulle ju komma ifatt honom då! Han sprang totalt panikslagen och jag såg bara hur han satte fart hemåt och jag bad en stilla bön att det inte skulle komma en bil på vägen. Det gjorde det. Alfons syntes inte till och då såg jag att han hade sprungit in hos grannen. Han kom ut på vägen igen men då var jag ju före honom. Jag försökte hindra honom och fick tag i kopplet för en kort sekund men det slogs ur händerna på mig. Jag hann bara se att han sprang in på gården och hittade honom vid sidan av bilen. Han var nästan okontaktbar, så rädd var han. Han bara skakade. Instinktivt så börjar man trösta och trösta tills det slog mig att det är det sista jag ska göra. Med hundar så fungerar det precis tvärtom mot barn. Ju mer man ömkar desto starkare blir deras rädsla. Så det var bara att spela teater och låtsas som det regnar. Jag hade slagit av tumnageln och bloden rann från ett sår inuti handen. Jag vet inte ens hur det gick till. Det här var inte vad vi behövde... Han är inte så förtjust i att gå på promenad där på vägen redan som det är så VI BEHÖVDE INTE DET HÄR! FAN, FAN, FAN - det är allt jag kan få ur mig nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0