Velourpojken Alfons

Idag har vi haft en riktig rysardag... Alfons och jag var på väg hem från vår promenad och han fick gå lös genom skogen. Han går vanligtvis så nära mina ben att han kliver på mina hälar titt som tätt så det är aldrig några problem. När vi närmade oss slutet av stigen så stannade han plötsligt och jag knallade vidare ett par meter. Jag vände mig om och då kom han rusande fram till mig, precis som jag förväntat mig. Han fick lite godis och beröm. Jag gick vidare men då stannade Alfons kvar och denna gång gjorde han en helomvändning och sprang tillbaka samma väg vi kommit på. Jag tänkte för mig själv att "han kommer väl så småningom när han ser att jag inte följer efter"... Jag väntade en minut, jag väntade två... sen tyckte jag att det verkade lite konstigt att han inte kom nån gång. Jag vände då och gick tillbaka för att se var han tagit vägen någonstans. Han var spårlöst borta, putsväck, försvunnen... Jag ropade efter honom men han syntes ingenstans. Jag ringde hem och bad Micke komma och hjälpa mig att leta och för att se om Alfons sprungit hem. Nej, ingen hund syntes hemma. Då var väl klockan runt 14 på eftermiddagen. Vi letade och letade, pulsade runt i snön, ropade efter honom, visslade - men ingen Alfons. Det började skymma och fler och fler deltog i letandet. Var kunde han ha tagit vägen. Polisen underrättade jag på en gång för det är ju dit folk ringer om de hittat en hund. Det tog säkert en kvart att bli framkopplad till någon som kunde ta emot en anmälan. En namnbricka med hans namn och mitt telefonnummer beställde jag i förra veckan men den hade jag inte fått än, TYPISKT! Batteriet i min mobil höll på att ta slut och så fort den ringde så tänkte jag att någon hittat honom. Men nej, det var folk som ville veta hur det gick för oss, hade vi hittat honom, eller att de också var ute och letade. Jag höll på att gå upp i atomer... Hem och byta till en telefon med fungerande batteri, byta skor, ta en macka, bryta ihop en stund, trösta lillmatte Karla som även hon var i upplösningstillstånd. "Mamma, säg att det här är en mardröm och att jag vaknar snart!" Tyvärr gumman, Alfons är borta och vi vet inte var han är! Snart var hela grannskapet engagerat i letandet efter honom. Två jägare med jakthundar kallades in för att se om de kunde få upp något spår på honom. Det var helt fantastiskt att se hur människor ställer upp när något sånt här händer! Tankarna virvlar hela tiden.... Hur länge klarar han kylan? Ligger han och trycker någonstans? Har någon tagit hand om honom men inte ringt polisen? Eller har någon ringt polisen och de har inte hunnit ringa mig? Bara han inte springer ut på stora vägen! Rätt var det var så hittade Micke och Karla färska tasspår i snön och när jägaren konstaterat att det inte var hans hund som gjort dem så följde de spåren upp till en tillbommad sommarstuga och där under husgrunden satt Alfons! Klockan var nästan 21 på kvällen så Alfons hade varit ute i 7 timmar på egen hand. En sån lycka! Jag vet inte om det var vi eller Alfons som var lyckligast just då! Stort pusskalas utbröt och Alfons var så lycklig över att ha blivit funnen. Nu ligger världens tröttaste hund nöjd i soffan bredvid mig! Slutet gott - allting gott!