Utrensning
I två dagar har vi rensat vårt förråd på saker vi inte använt på ett tag och inte heller kommer att använda igen. Herregud vad man samlar på sig saker! Vi hann knappt lägga ut annonserna på Blocket igår kväll förrän folk mailade och sms:ade. I morse kom ett ungt par och köpte vår bäddsoffa och under dagen har vi sålt en bäddmadrass, en matta och en gunghäst. Det här var ju jätteintressant för Alfons. Han fick stifta bekantskap med grejer som han aldrig sett förut.
Annars är han mest nöjd med att ligga på gräsmattan och mysa med sin snuttefilt som han fick med sig från mamma Gali. Det är inte mycket kvar av den trasan kan jag lova...
Alfons har också en annan favorit och det är helt söndertuggad fotboll. Det blir ju så mycket lättare att få in den i munnen om den är tömd på all luft liksom... Inte mycket kvar av den heller... Han kommer gärna in med den i köket för att vi ska kasta ut den på gräsmattan. Den är verkligen en "superfräsch" leksak!
I förrgår tog vi en lång härlig skogspromenad med grannflickan Sassa. Hon var ju vår Allis allra bästa vän och har nu blivit en 9 år gammal Ridgebackflicka. Hon är väldigt fräsch för sin ålder och springer gärna omkring och busar. Det är så roligt att se hur Alfons med vördnad närmar sig henne. Han skulle liksom aldrig få för sig att bete sig så där ohyfsat som han gjorde mot Viggo. Hon bestämmer takten helt och hållet och han anpassar sig. Ingen diskussion. Sassa ska kanske bo hos oss nästa vecka - det kommer Alfons gilla! I morgon ska vi besöka Eva, en av Alfons beundrare. Det är faktiskt Eva som först sa att Alfons är en Velourpojke! Tänk så rätt hon hade!
Lilleman
Jag kom av mig lite där när åskan gick igår. Vågade inte sitta med datorn i vägguttaget ifall blixten slog ner. Alfons reagerade inte alls för jag tror inte att han hörde dundret helt enkelt. Han reagerade ju väldigt starkt på åskan sist men det kan ha berott på att Selma också blev så rädd. Sånt smittar ju av sig och de blev helt ifrån sig, båda två. Efter åskan kom regnet, det bara öste ner hela natten men det var efterlängtat av gräs och andra växter. Idag var det kvavt ute och väldigt fuktigt. Jag har stått och rödmålat staketpinnar hela dagen och varit i min egna värld. Med hörlurar med inbyggd radio i så stänger man effektivt ute allt från tjatiga barn till skällande hundar ;-) Njöt av programmet Sommar med Johan Rabaeus. Riktigt bra. Alfons lufsar runt och är där jag är, för det mesta. Han är snart 11 månader gammal och utvecklar sig på ett väldigt bra sätt. Han sitter fortfarande när han kissar (!) och jag undrar när pubertetstrotset kommer och hur det kommer att yttra sig. När han ser mig så fäller han ner öronen och viftar på svansen. Ni vet hur jag menar? Inte på ett undergivet sätt utan bara vänligt. Det finns absolut inget ont i honom, det är min absoluta magkänsla. Han må vakta när det kommer någon till huset men om besökaren inte låter sig skrämmas utan bara kliver på så lägger Alfons benen på ryggen och springer in. Han är liksom inte så stursk... Alfons är en väldigt fysisk hund och han vill vara nära, nära. Han inser nog inte hur stor han faktiskt är. Vill gärna ta min hand i sin mun när han blir glad och om det är riktig glädje så vill han gärna använda sina framtassar. Såg nyligen på Cane Corsoforumet att någon som var intresserad av rasen önskade sig en hund som försvarade honom och familjen om de skulle bli överfallna. Jag vill verkligen inte veta hur Alfons skulle reagera. Jag tror att en hund som är med om en sån grej aldrig blir sig lik mer. Läste om en väktarhund som var otroligt duktig - i träningssituationer. Sen på ett arbetspass så hände det - hunden fick försvara sig förare på riktigt. Sedan dess kan inte hunden arbeta längre. Det var som om att när hunden varit med om det på riktigt så tappar den tilltron till omvärlden. Därför hoppas jag att vi aldrig behöver vara med om något sådant utan att Alfons får fortsätta vara den vänliga själ han är.
"Favorit" i repris
Alla ni som minns Alfons äventyr med flexikopplet som jagade honom ända hem... Det var dags igen häromdagen men föremålet var denna gång den här:
Jag hade satt öglan på Alfons koppel runt benet på den här stolen medan jag lekte med en trasa ute på gräsmattan för att få Viggo att släppa en dojja som han snott. Hur tänkte jag här? Trodde jag att världens mest leksugne kille snällt skulle sitta och titta på när hans egen matte fånade sig på gräsmattan...? Utan Alfons! Skulle inte tro det va! Rätt som det var så brakade det bara till och över gräsmattan kommer Alfons i högsta fart - något förvånad eftersom han upptäckte att han hade en gigantisk stol efter sig. Jag hann bara tänka - jag måste fånga stolen (?!) vilket jag gjorde med mina ben. Kopplet släppte av sig själv för jag hade ju bara satt öglan runt benet. Idag går jag inte gärna i shorts om man säger så. Jag är helt blåslagen för det gör ONT att få en en studsande stol på sig. Eftersom jag nu har varit med om två snarlika situationer kan jag ändå passa på att jämföra Alfons utveckling. Någon nytta av eländet kan man ju i alla fall få! Den här gången var Alfons betydligt coolare. Om inte stolen hade släppt av sig själv så tror jag faktiskt att jag hade kunnat få honom att stanna. Det är faktiskt en utveckling som heter duga. Nu åskar det ute så jag tar en liten paus i bloggandet. Snart tillbaka!
Vapenvila
Tack för handfasta och bra råd! Idag har det gått riktigt bra. Vi har inte givit hundarna möjlighet att "leka" med varandra i trädgården utan Alfons har varit kopplad för att undvika lek som går överstyr. Det är nog som Camilla säger att Viggo känner sig osäker med det där svarta monstret som går på som en ångvält i leken. Tack Camilla för dina kloka råd och att syster fick konsultera dig! Eftersom det inte hjälper med Viggos försök att få ordning på Alfons så måste vi människor gripa in. Det är dumt att låta det gå så långt som att Viggo verkligen får nog. Jag vill ju heller inte att Alfons lär sig att ett sånt beteende lönar sig. Alfons får leka med hundar i samma viktklass tills han lugnat ner sig. Det är viktigare för oss systrar att kunna vara i samma hus med hundarna tillsammans än att ha hundar som kan leka med varandra. Det är ju inga problem när vi går på promenader tillsammans eller när hundarna är inomhus och det vill vi värna om. Vi tänker på att jag inte bara går rätt in med Alfons i Viggos hus (vi bor den här gången i eget hus), utan vi går en kort runda med hundarna och går sen in tillsammans. Det sägs att man faktiskt ska göra så även med hundar som normalt lever tillsammans om en av dem varit borta ett tag. Alfons är rätt ointresserad av Viggo inomhus eller så är det så att han med mening sänder ut lugnande signaler till Viggo. Han möter inte hans blick utan rantar bara runt. När de ibland tittar på varandra så viftas det på svansarna. Det bådar gott! Huvaligen, det var lite oroande där ett tag. Nu tror jag att vi vet hur vi ska tackla detta. Det är ju så goa hundar båda två, men nån ordning på torpet får det ändå vara!
Hjälp!
Då var vi nere i Skåne och hälsar på syster med familj. Som en del av er kanske kommer ihåg från tidigare blogginlägg så har ju syster en Lagottohane Viggo på 1 1/2 år. Nu börjar situationen att vässas till lite mellan hundarna och nu kära bloggläsare, dela med er av erfarenhet och goda råd! Viggo markerar väldigt tydligt att han inte gillar (?) Alfons, vill dominera (?) Alfons eller vad det nu är som händer. Det är väl mycket hormoner som spelar in. Viggo är antagligen i sin psykologiska pubertet just nu, medan Alfons inte ens börjat lyfta på benet än... Viggo ger sig regelrätt på Alfons helt oprovocerat och är väldigt aggressiv.Han tycker kanske att Alfons ska ta och lugna ner sig och veta hut? Alfons svarar inte upp mot dessa påhopp men visar inte heller någon direkt underkastelse. Alfons springer bara iväg och det gör Viggo ännu mer vansinnig. Fysiskt har ju Alfons kapaciteten att förvandla Viggo till en tovad ullvante på 5 röda... Man önskar att man hade en erfaren människa vid sin sida som kunde läsa hundarna och säga "Gör så här!" eller "Låt dem vara!" Vi vill ju inte göra fel och förvärra situationen. Ska vi låta hundarna göra upp det hela själva? Ska vi gå in och bryta? När och på vilket sätt i så fall? Jag ser på Viggos kroppsspråk precis innan det hettar till. Han blir stel som en pinne och sen smäller det. Ibland räcker det med att min syster nuddar honom/tar tag i honom så går han till attack mot Alfons. Vi ska kanske gå till en helt neutral plats med dem och låta dem "göra upp" där? Nu är ju Viggo på hemmaplan vilket säkert förvärrar situationen. Jag tyckte mig också märka att det blir värre när jag och syster är i närheten. Hjälp!
Slut som artist
Så här dagen efter en dag med Sally så är Alfons helt slut! Hela kinden är perforerad av Sallys kärleksnafs och jag är övertygad om att varenda muskel i hans kropp värker. Sally bet sig själv i tungan i stridens hetta så blodet forsade. De lekte nonstop med bara några vattenpauser. Det var tur att vädret var mulet. Det var ändå tvunget att kyla ner hundarna med blöta handdukar.
Hundarna hittade en kamptross som de fajtades om. Det var så roligt att se att Alfons lät Sally vinna gång på gång för att sen göra slut på det roliga genom att börja backa från henne. Hon hade inte mycket att sätta emot om man säger så. Flugvikt mot tungviktare liksom.
Inte ens under matbordet kunde de låta varandra vara!
Det är så härligt med hundar som kommer bra överens och som har riktigt roligt tillsammans! Alla får liksom sitt då när man träffar sina vänner.
Här ligger Alfons som ett ståtligt slottslejon och vaktar ingången. Man får tänka bort dreglet på frambenet. Senare idag så packar vi in oss i bilen och beger oss ner till Skåneland igen för en veckas hav och sol. Det ska bli fint väder men inte så fruktansvärt varmt! Låter perfekt! Få se om Alfons och kusin Viggo kan hitta en acceptabel umgängesform denna gång = Alfons slutar göra mos av honom... Rapport följer.
Avslutar inlägget med en fruktansvärt rolig strip av Berglin ur dagens Svenskan. Läs den!
Ensam herre på täppan!
Nu har Selma åkt hem med sin familj! Det var ett efterlängtat återseende, i alla fall från människornas sida. Hundar är ju som de är, lever i nuet liksom. Jaha, kommer ni? Kul! Vilket okomplicerat liv de lever! Här och nu! Nu kan vi ta bort alla kompostgaller och slippa bevaka mackan på bordet, men oj vad tomt det blev! Selma är en härlig hund med en oerhört tydlig på- och avknapp. Alfons tappade inte humöret en enda gång trots att det säkert kan vara jobbigt med en tjej som rider frenetiskt i ens ansikte... Eller så tyckte han att det var rätt trevligt. Vad vet vi, tråkiga människor? Det kanske bara är ett annat sätt att umgås på? Idag fick båda vovvarna följa med ner till havet för lite bad och lek.
Det var omåttligt varmt idag igen och hundarna var lite medtagna av värmen. Igår när vi gick en promenad på kvällen var det fortfarande för varmt för Alfons. Jag tror att han hade druckit lite dåligt för på vägen hem så vägrade han plötsligt gå. Det var lite obehagligt. Jag var nästan beredd på att han skulle rasa ihop för han såg helt färdig ut. Selma studsade runt som vanligt. När vi äntligen kom hem blötte jag ner handdukar och kylde honom med och han drack också vatten. Som tur var så blev han pigg igen efter ett tag.
Här söker Alfons lite skugga men det var inte mycket av den varan...
Det börjar bli mer bad för Alfons räkning. Han är inte så feg längre men det är ju inte så att han hoppar och simmar. Det har han inte kommit på än. Han är fortfarande en riktig badkruka...
Måste avslutningsvis bara kräkas lite över en artikel i senaste numret av Hundsport. Artikeln handlade om Anna Anka och att hon designat ett halsband som man kunde vinna. I artikeln lyftes Anna Anka fram som en riktig hundälskare men det bisarra var att de valt att illustrera artikeln med en bild på Anna Anna med sina två hundar bärandes STACKELHALSBAND! För er som inte vet vad ett stackelhalsband är så kan jag berätta att det är ett halsband med taggar som gräver sig in i hundens hals om den drar i kopplet. Sådana halsband är förbjudna att använda här i Sverige av förklarliga skäl. Ibland blir det väldigt fel!
Dagarna med Selma (och Alfons)
Selma har bott med oss nu i 5 dagar. Det har varit dagar med full närvaro och koncentration på hundarna... Det är oerhört intressant och lärorikt att ta hand om en hund som är ens egna hunds raka motsats. Man får tillfälle (i den mån man får en lugn stund :-)) att fundera över varför man fastnar för olika raser. Vad ligger bakom ens tycke och smak? Selma är en alldeles underbar liten lagottoflicka med en outsinlig nyfikenhet. På allt. Saker man vet att man har och saker som man inte vet att man har (eller hade om Selma hinner före).
Den här mumifierade musen låg under svärfars trapp! Det visste vi inte, förrän nu! Hann ta den från Selma innan hon tillgodogjorde sig någon del av den. Hon är snabb som ögat om hon anar att man vill ha det hon har i munnen. Det fick jag bittert erfara igår morse... Hon ville ut och kissa 5.30 så jag tog ut henne i trädgården utan koppel. Skulle jag inte ha gjort. Ta ut henne utan koppel alltså. Hon fick tag på ett gammalt märgben så när hon kissat klart sprang hon lycklig över gräsmattan med märgbenet i munnen och med mig efter sig. Jag ville ju bara in och sova vidare! Arg som ett bi var det bara att koppla på charmen och börja leka med en kamptross helt för mig själv. Min plan gick i lås. Hon kunde ju bara inte låta mig hållas där för det kunde ju faktiskt vara mycket roligare att leka med det jag hade i handen... Hon kom springande och ville leka med den hon också och då kunde jag haffa henne i nackskinnet. Jag sk-ter i vad jag just där och då lärde henne. Ni insatta bloggläsare förstår vad jag menar. Det får hennes matte ta ur henne vid ett senare tillfälle. Jag ville bara in och sova.
Annars är det väldigt varmt och hundarna dåsar mest hela dagarna. Här har Selma fått lite fil på maten för att få i sig lite extra god vätska. Det mesta fastnade i skägget.
Man måste antingen ha koll på belöningarna eller så får man ha koll på hunden! Kloka ord från Thomas Stokke på Klickerklok, som vi gick kurs för här tidigare i sommar. Jag tror inte att jag blivit varse den fulla innebörden av detta uttryck förrän nu. Med en hund som Selma, som hela tiden ser till att skaffa sig egna belöningar i en outsinlig takt, så får man ibland bara låta henne vara i buren när jag inte kan ha koll på henne. Jag reste mig för ett kort ögonblick i morse från frukostbordet och när jag kom tillbaka så står Selma på stolen och slickar i sig min morronfil för glatta livet! Jag svär på att jag bara vände ryggen till i två sekunder! Min syster skrattar gott åt mina erfarenheter och vedermödor - nu förstår jag bättre hur hon fajtats med Viggo under dagarna. Hade ingen aning om att en så liten hund kunde bli så låååååååång när den ställer sig på bakbenen! Hon når ju för tusingen allt som står på bordet!
Det går bra med hundarna annars och de trivs tillsammans. Kan dock (eller törs snarare) inte ha båda hundarna lösa samtidigt ute. Alfons kommer med hela sin kraft i full karriär emot henne och det är inte alltid han eller hon hinner väja. Jag kan bara inte ha det på mitt samvete om något skulle hända när de leker. Ett felsteg från Alfons sida och han skulle lätt kunna knäcka både ben och rygg på henne. Givetvis helt utan avsikt! Alfons låter henne hållas trots att hon rider både på hans huvud och rygg. Han säger aldrig ifrån. Morrar inte när hon knycker ben och leksaker från honom. De gillar helt klart varandras närvaro och det är kul att betrakta dem lite på håll. En av dem kan ha en leksak och liksom lite oavsiktigt "tappa" den framför den andre för att få igång en lek. Samma beteende kan för övrigt noteras hos barn som gör precis på samma sätt. De kan leka själva på stranden men närmare och närmare varandra för att till slut leka med varandra. Vi är rätt lika varandra, vi är ju alla djur!
Det var lite roligt de första nätterna när de sov tillsammans. Selma låg i vår säng och Alfons låg på golvet nedanför. De glömde nog bort varandra för när de yrvakna fick syn på varandra under natten så började de skälla på varandra, förvånat liksom, för att sekunden efter komma på att "ja just ja, det var ju bara du". Apropå att Selma ligger i vår säng - har väl aldrig sett en hund lägga sig som hon. Det är inte tal om att trampa runt och noga välja ställe utan hon slänger sig framåt på mage med alla ben åt alla håll och sen ligger hon så. Lite som Anja Pärsons segergest sälen! Idag har Selma fått stifta närmare bekantskap med kaninen Skrållan.
Avslutar med en fin bild på Alfons som så tålmodigt hjälper mig med Selma! Du är bara bäst!
Lång tajm, no inlägg!
Ber verkligen om ursäkt för den superdåliga uppdateringen på bloggen! Först kan jag skylla på hög arbetsbelastning och sen var det faktiskt så att jag glömde datorn på jobbet när vi åkte på semester. Jag fick med mig sladden - alltid nåt! Nu är ordningen återställd och jag har tagit lite kort i alla fall som kommer till pass nu. Vi har tillbringat en vecka uppe i Dalarna, i Vika närmare bestämt. Alfons har gjort lite närmare bekantskaper med det våta elementet men han simmar inte än.
Vi lockar och pockar men han ville inte gå i. Sen la jag i några träpallar så att det blev en trappa ner för honom och då gick det bra! Man kan ju inte förvänta sig att han ska plumsa i okänt vatten med okänt djup på en gång! Det är en rätt hög kant ner till vattenytan.
Men så blev det ett genombrott och efter det gick det bra.
Skönt att kunna svalka en svart stor kropp i den här sommarhettan! Vi har sparat promenaderna tills sent på kvällen och gått härliga promenader i en sval skog. Alfons är så enkel, han lufsar mest runt och vi behöver aldrig ha koll på honom. Han har koll på oss i stället och är ibland vaktig i överkant. Man kan gå runt huset och då blir man en ny potentiell inkräktare som måste skällas på. Så glad han blir när han upptäcker att det "bara" är familjemedlemmar! Och roligast av allt - Alfons skall ekar över sjön så han svarar på sitt eget skäll! Långa monologer blir det ibland och inte särskilt klargörande svar... Nu väntar nästan en vecka som barnvakt till lilla Selma 4 månader, som ni sett tidigare här i bloggen! Nu är lugnet slut...
Och det - mina vänner - är en helt egen story! Forsättning följer snart...
