Velourpojken Alfons

Veckan som gått har vi tagit det lugnt. Ingen hundsim eftersom Alfons har ätit penicillin. Koppelrastning var veterinärens råd eftersom hans kropp behöver all kraft att läka ut den onda halsen. Vi har gjort lite roliga saker på stadspromenaderna istället. Det finns ju roliga grejor att hoppa upp på även i stan! Nu kan inte Alfons gå förbi en enda bänk utan att hoppa upp på den! Sen har vi så roliga lampor i parken utanför kontoret! De är lampor som kommer upp ur marken och de är ca 3 dm höga. Ser lite ut som såna där pallar som cirkuselefanter kliver upp på! Där tränar vi bakdelskontroll! Nu har Alfons fattat att jag vill att han kliver upp på den med framtassarna. Jag är så himla glad över att ha upptäckt klickerträning. Det är ju så lätt att kommunicera med sin hund genom klickern. Där gjorde du rätt - klick! Det tog inte många gånger att shapa upp honom på den. Kollegans Selma är ju också med på promenaderna och här ser man hur viktigt det är att vänta uuuuut sin hund. Selma verkade inte alls förstå vad hennes matte ville. Ge mig henne, sa jag. Jag måste få prova! Sagt och gjort. Jag stod med Selma mitt emot mig och klickade så fort hon råkade snudda lampan. Rätt som det var så gick hon bort från lampan och då sa hennes matte att - titta nu går hon iväg och tänker på nåt annat. Nej, vänta så jag. Vänta... Det här jag ju sett så många gånger med Alfons. De behöver fundera. Tänka, begrunda. Fatta sina beslut själv. Rätt som det var så gick hon tillbaka och skrapade med sin lilla tass på lampan. Önskar att jag kunde ha tagit ett foto av en matte med hakan nere vid backen. Selma är ju oförskämt lättlärd! Nästa gång klev hon sonika upp med framtassarna. Det blev jackpot, fyrverkerier och hurrarop! Då var vi duktiga nog och SLUTADE DÄR! Ska bli så spännande och se hur hon reagerar i morgon på promenaden... Rapport kommer. I lördags var jag och Alfons på apporteringskurs hos Eva Bodfäldt. Jag behöver väl inte nämna att det var mest Retrievervovvar men också en bedåååårande Bracco Italiano som hette Joplin. Så fin! Nån gång ska jag bara ha en sån. De rör sig om om de svävar en bit ovanför marken. Som vanligt var kursen jätteintressant och som vanligt åker man därifrån med nya lärdomar, idéer och ett söndersmulat moment ;-) Det sistnämnda menar jag inte på ett negativt sätt. Man kan inte vara för noggrann när det gäller att sätta ihop ett moment. Vi kom väl fram till att apporteringsmomentet bestod av 1. Sitta kvar 2 Springa ut till apporten på kommando 3. Gripa apporten 4. Vända tillbaka med fokus på föraren 5. Springa tillbaka utan att tugga på apporten. 6. Släppa apporten på kommando (inte förr) inne hos föraren. Jag har säkert missat nåt moment. Kan väl säga att Alfons kan 1. Sitta kvar och 2. Springa ut på kommando. Sen var det bara pannkaka av alltihopa. Han sprang tillbaka utan direkt fokus på mig - han bara larvade runt och ruskade med huvudet. Kan visserligen bero på att han fick apportera sin leksak (hur tänkte jag där?). Först och främst måste vi öva på att gripa apporten - utan att tugga - och helst hålla kvar. Vi måste öva mer på handtarget och få honom att trycka apporten mot min hand. Det här är jättesvårt! Alla delmomenten måste sitta innan man kan sätta ihop det hela till ett helt moment. Hittade en bra detaljbeskrivning av momentet i min bibel från Canis. Idag har vi bara softat och gått en promenad i regnblöt skog. Inte för att Alfons brydde sig om det blöta. Vi fick sällskap av lilla Totti med matte och först ville ju Alfons bara leka. Han slänger sig fram i lekinviter och Totti blev ju livrädd. Men vi gick som sagt en runda och sen gick vi in och fikade hemma hos Totti. Det gick hur bra som helst inomhus. Alfons är ju van vid lilla Selma och är försiktig inomhus. Totti försökte få igång Alfons men tji - den gubben gick inte. Alfons är ju en sån snäll och bra hund med andra vovvar. Så vill jag att han förblir! Nu laddar vi för en ny arbetsvecka med mycket bus på kontoret.

I helgen har vi varit på en träff för Cane Corsoklubbens Stockholmsavdelning. Hela 17 hundar kom! Det var jättetrevligt och roligt att se så många olika vovvar. Alfons blir larvig som vanligt när det blir lite för mycket för honom - han är för rolig. Då vill han busa med mig, kanske för att lätta på trycket...? Det var en maffig syn att se alla hundarna när vi gick en kort promenad innan ringträningen körde igång. Nicke, som arrangerade det hela, hade anlitat Agatha som är duktig på det här med utställning. Vi gick en promenad först så att hundarna kunde lukta av varandra. Det blir mindre intressant på så sätt när de vet vem de har att göra med (vete sjutton hur det går till). De kan verkligen läsa in mycket i andra hundars dofter. Vi tänkte att det skulle blir lite mer koncentration under ringträningen på så sätt. Fler bilder från träffen finns här!

Lix utmanade Alfons och då bangar man ju inte förståss! Jag har ställt frågorna nedan till Alfons och han har svarat mig så ärligt och trovärdigt som möjligt. Finns en liten risk att jag missförstått någon men det är smällar man får ta när man inte talar människospråket, Alfons!

Idag fick Selma och Alfons besöka ungdomsmottagn... jag menar veterinären. Vi ville kolla hur det egentligen står till med halsarna på vovvarna. Alfons äter ju gräs som en hel ko och har blivit ointresserad av maten jag häller upp vilket talar för att han har ont i halsen. Selma har behandlats för tonsillit för en tid sedan men är röd i ögonen igen. Med tanke på de tungkyssar de ger varandra ständigt och jämt så kändes det bra att kolla upp detta.

Jag följer en del bloggar och av en slump har en del av dem handlat om den ständiga frågan - att vara ledare över sin hund. Det är himla intressant att ta del av allas tankar och man slås av hur inställningen svängt under de senare åren. Numera betraktar åtminstone jag folk som utgår från att hunden försöker ta över ledarskapet så snart tillfälle ges med stor skepsis. Har vi inte kommit längre än så? Carro berättar i sin blogg om hur svår en diskussion om detta kan vara! Det är som om man pratar om olika saker om man inte delar samma värdegrund. Det har hänt mycket inom hundvärlden under de senaste åren. Man har gått från att få hunden att göra som man vill genom tvång och tillrättavisningar till att bli mer passiv och förstärka det som är bra. Man får nästan hjärntvätta sig själv men när man väl anammat det synsättet så går det av bara farten. Till en början är det himla svårt - det är ju så mycket lättare att vara reaktiv än proaktiv, d v s reagera på felaktigt beteende istället för att förstärka det som är bra! Det kräver att man är ständigt närvarande med sin hund under promenader och då går det inte an att gå och snacka i mobilen. Alfons är ju för det mesta en väldigt enkel hund. Han lämnar inte mig gärna när vi är ute och går och jag har därför inte behövt tampas med en hund som drar iväg. Det här beror inte på att jag har så särskilt bra pli på min hund utan det beror på hans personlighet. Han har liksom inte någon önskan att lämna min sida. När han befinner sig på säker och trygg mark (hemma på tomten) vågar han desto mer. I morse när jag var ute och hissade flaggan för husse som fyllde år, så gick ett par förbi vår tomt. Alfons rusade fram till vår infart skällande som en galning. Det är inte ok och jag kan bara inse att jag inte får stopp på honom i det läget. Jag går inte efter honom för det får motsatt verkan. Då flyttar han bara fram sina positioner. Det ligger djupt nedärvt att bete sig på det här sättet som den vakthund han är. Frågan är hur mycket man ska tjafsa med sin hund om detta som känns så rätt för honom att göra. Det var ju trots allt en vakthund jag köpte! Jag har för det mesta kompostgaller som spärrar vår infart för att åtminstone hindra honom från att springa ut på vägen. Det är ju så att man antingen får ha koll på hunden eller ha koll på belöningarna...

För det mesta låter Alfons Loke vara i fred men ibland så kan han bara inte låta bli... När man ser detta så kommer i alla fall jag att tänka på Lisbeth Salanders brorsa - ni vet han som inte kan känna smärta.