Velourpojken Alfons

Här är Lagotton Alessa!

Ridgebacken Leia!

Welshspringern Ebba!

Huskyn Saila och vita herdehunden Azti med mattesystrarna.

Åsså Alfons förstås!

Här spexar kursledaren Karin! Vi gick igenom grunderna i blodspår idag. Körde ett kort introduktionsspår där vi droppade blod med en svamp på bambupinne och släpade rådjursskanken efter vid sidan av vårt eget spår. Alfons gillade inte rådjurskanken... Han ville inte under några som helst omständigheter ta denna vidriga tingest i sin mun! Jag måste ändå säga att behållningen av dagen var den aha-upplevelse som jag fick där mitt i skogen... Alfons är ju en riktig mjukiskille och jag har alltid haft en känsla av att han gillar att spela andra fiol. Han är inte någon utåtagerande stursk kille som tar för sig. Han håller sig gärna i bakgrunden och det märktes så himla väl där i spåret! Det krävs ett ganska stort självförtroende hos en hund om den ska ta befälet och leda sin matte! När jag är i skogen med Alfons i vanliga fall så går han sällan mer än 3 meter framför mig, sen väntar han in mig. Jag hade inte en tanke på att det här skulle vara ett problem förrän jag stod där med en hund som tittade ömsom framåt, ömsom bakåt mot mig... Jag fick verkligen förstärka och berömma honom för att han skulle gå vidare. Han är en väldigt följsam pojke och jag skulle inte vilja ha honom på något annat sätt! Det är säkert många Cane Corso ägare som inte tycker att det är här en önskvärd egenskap men mig passar han perfekt! Här får vi klura lite hur han ska våga ta för sig lite mer och känna att han har mitt mandat att leda vägen! Det är nog en användbar lärdom för honom även på andra plan. Man ska ju inte bara göra sådant man är bra på, utan även sånt som tar emot lite...

Leia hade verkligen fallenhet för det här med blodspår och älskade att gnaga på skanken...

Hundarna blev ordentligt trötta och här har Alessa somnat in för dagen...