Velourpojken Alfons

Här ser ni våra arbetsverktyg. En hink med blod, en bambupinne med en svamp längst ner att doppa ner i blodet. Längst upp sitter ett snöre som är pinnens längd + ca 2 dm. Längst ner på snöret sitter en ögla så att man kan sätta fast skanken som i en snara. Man duttar blodet med svampen vid sidan av sitt eget gångspår och skanken dras efter i snöret. Alfons är väl ingen direkt stjärna på det här med att spåra... Har liksom inte tänkt på hur mycket mod och självständighet som krävs av en hund att gå före... Det är inte Alfons grej. Han spårade till en början bra men sen är det som om han undrar vad han håller på med. Han vände sig mot mig, ställde sig upp på bakbenen och blev så där larvig som bara han kan bli. Idag lade vi spår åt varandras hundar så jag visste ju inte heller var spåret gick. Vi skrattade gott, jag och Alfons, åt situationen. Han hittade skanken till slut men vill inte ta den i munnen. När vi lade det sista spåret testade vi att ha en vildsvinsskank i stället som slut och det var väl lite mer intressant för Alfons. Inte mer än så. Det är himla kul att testa lite olika kurser med sin hund för att se om man kan hitta aktiviteten som vi båda går igång på. Man lär sig himla mycket om sin hund (och om sig själv) i alla fall! Jag som har ett osedvanligt dåligt lokalsinne hade ibland svårt att hitta tillbaka till spåret jag lagt. Det är tur att man markerade med band i träden i början och i slutet, annars hade jag väl irrat runt där i skogen än! Avslutar blogginlägget med lite fler bilder på alla duktiga hundar!

Här spårar Azti!

Bingo!