Velourpojken Alfons

Både jag och kollegan har ju våra hundar med oss på jobbet och jag tror att de lever ett rätt bra liv. De får både vara nära sina mattar och vara nära varandra om dagarna. I morse när jag åkte till jobbet så såg jag nåt riktigt härligt på det här temat! De håller på att lägga ner avloppsrör längs hela Stavsnäsvägen och det sprängs, grävs och fixas rätt ordentligt vid sidan av vägen. Då ser jag en kille som håller på att mäta in nivåer med ett sånt där lasersikte och samtidigt så slänger han iväg en leksak på snöre till sin hund som han har med sig. Så där lekte han för fullt med sin hund bland alla vägjobbare medan han jobbade. Hunden, en Collie, såg ut att ha det toppen där bland alla jordhögar. När jag sedan åkte förbi igen vid 15-tiden så höll grävmaskinen på att gräva för fullt och då satt hunden så fint på en jordhög bredvid och tittade på. Den måste ha ett härligt liv med sin husse (säger jag fördomsfullt - det kanske faktiskt var en tjej som satt bakom spakarna...) som får vara med så där. Undrar just hur det börjar... Hur når man till det läget att man kan ha med sig sin hund lös överallt? Någon gång måste ju ha varit den första? Om jag visste att alla omkring mig skulle ha överseende med att min hund någon enstaka gång sprang iväg till något otillåtet skulle jag verkligen försöka ha honom lös jämt. Alfons går t ex alltid lös när vi går från garaget på morgonen till jobbet för Alfons. Han är rätt pålitlig och springer inte iväg. Tänk vad härligt att bara gå ut och så får det gå som det går...