Ränderna går aldrig ur...

Det har inte gått att blogga från telefonen så det har dröjt med uppdateringen. Nu är Alfons sig precis lik igen. Att han skulle ha ont går inte att se eller märka. Hans mage pajade av smärtstillande tabletterna men nu äter han magsårsmedicin som skyddar tarmen. I morse när vi gick till jobbet mötte vi en flatcoated retriever. Jag gick lite åt sidan för att släppa förbi ekipaget och då fullständigt briserade Alfons i en lekinvit som inte gick av för hackor. Han studsade och hoppade som en galning runt mig. LEK MED MIG, vrålade Alfons. Så lycklig och understimulerad! Det är svårt att hålla honom lugn. Vete 17 hur vi ska klara den här rehabtiden... Jag är glad eftersom Alfons är glad. Sen är jag ledsen inombords eftersom jag nu vet sånt jag inte visste förut om hans insida...


Kommentarer
Postat av: Åsa Nilsonne

Härligt med goda nyheter - hur länge ska han hålla sig stilla (någotsånär)?

2012-12-11 @ 09:21:26
URL: http://valpenborderline.blogspot.com
Postat av: Gudrun svarar Åsa

Vi ska på återbesök den 18/12 och då får vi veta mer. Det är så lagom lätt att hålla honom stilla...

2012-12-11 @ 21:42:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0