Det som göms i snö...


Titta vad jag hittade ute i trädgården, matte! Nu börjar snön smälta bort och såväl gamla vedträn som bajshögar tittar fram. Alfons hittade både vedträn och ett gammalt oxben som Allis lämnat kvar som ett minne. Älskade gumman, du finns i våra hjärtan ständigt och jämnt. Det som känns så fantastiskt är att Alfons ger mig samma blickar, samma känsla och det känns härligt inombords. Hon hade säkert älskat Alfons men tyckt att han är bra dryg, så där som bara pojkslynglar kan vara. Igår var vi borta på middag hos goda vänner och andra kompisar som också var bjudna hade sin 5-åriga Wachteltik med. Hon satte Alfons på plats direkt. Han är för go! Han fattade direkt att här var det bäst att hålla sig på mattan - bokstavligen. Han försökte på olika sätt närma sig henne, många gånger krälande på sidan under bord och stolar. Han jamade som en katt men icke sa nicke. Kom inte nära, sa hon morrande och gläfsande. Klok som Alfons är så fann han sig snabbt. Det var så härligt att få hem Alfons häromdagen. Han följer mig som en skugga. Där jag är, där är Alfons. Han ligger vid mina fötter när jag äter frukost, han ligger utanför duschen när jag duschar, ja ni fattar. Idag hoppas vi på lite sol så att vi kan gå ut och busa en stund i trädgården. Husse håller på att göra klart stängslet runt tomten så att man kan slappna av helt. Alfons går ingenstans själv (än) men vi vet att så fort det kommer hundar på besök, ja då far vettet ur skallen på dem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0