En rädd liten skit

Nu är vi tillbaka igen med nya bloggkrafter. Alfons blev så glad över att se oss igen när vi kom för att hämta honom. Han gick med våra händer i sin mun länge och väl, så där som han gör när han är riktigt glad! Han har haft det toppen hos Selma med familj. Det var ju första gången som Selmas matte/kollegan tog hand om Alfons under riktigt lång tid så vi pratade lite om det här med raser och vad man föredrar. Vi älskar verkligen varandras hundar men vi är samtidigt toknöjda över vårt eget val. Selma är kvick och snabb, alltid på! Lättlärd som bara den! Alfons är eftertänksam, stor och mer explosiv. Med honom kan man koppla av emellan åt. Det är aldrig nåt tok som händer trots att man inte har uppsikt. Med Selma är det liiiite annorlunda... Nu är man visserligen mer på tå när det gäller någon annans hund, men hon hittar verkligen på grejer, ger sig ut på egna små äventyr. Det är alltid superkoll som gäller! Nej, egen hund är bäst men lite lånehund då och då livar upp mellan varven. Alfons må vara en stor kille men stursk är han inte! Jag har skrivit om det här ett par gånger tidigare men idag så log vi brett, hussen och jag. När vi är ute i trädgården ligger Alfons gärna och spejar på altanen även om vi är en bit ute i trädgården. Han är verkligen inte något plåster i det läget. Men helt plötsligt så sprang Alfons ner till hussen som höll på med båten och ville inte lämna honom. Konstigt tyckte hussen. Tills han fick se vad som hänt med parasollet som i vanliga fall sitter i sin fot på altanen...
Alfons måste nästan ha bajsat på sig när parasollet lyfte och seglade iväg, ha ha ha... Alfons älskar verkligen att vara i ett sammanhang. Idag gick vi Norrlandsrundan* med Sassa och hennes matte och det blev så tydligt hur annorlunda Alfons blir när vi har sällskap på promenaden. När vi går själva så går han aldrig längre än 2 meter från mig. Nu drog han rakt ut i myrmarken och sprang så där galet i vattnet, runt runt. Det är precis som om han kan koppla av när andra är med. Slipper hålla koll liksom. Nu tycker inte jag att hans försiktighet är något problem, tvärtom. Han är så behaglig att ha med sig. Inga dumma utfall och konstigheter. I den mån han gör "utfall" så är inget annat än lekinviter. Han slänger sig ner på frambenen och viftar allt vad han kan med svansen. Han har aldrig sagt så mycket som ett morr till en annan hund. Kanske rasotypisk, vad vet jag. Han passar mig perfekt, det är en sak som är säker!
*) Norrlandsrundan är en härlig skogspromenad som bl a går längs en myr. Där växer låga tallar och björkar och det ser precis ut som att vi skulle vara i Norrland och inte i Stockholms skärgård.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0