Träningsläger

Den här veckan övar vi på allt vi (läs matte) har lärt oss på kursen! Jag blev ju sjuk som ni hörde i senaste blogginlägget, men nu mår jag bra igen. Jag hade bara den där äckliga hostan i två dagar, och knappt det.Tydligen smittar det bara under den första veckan så den går som tur är snabbt över. Matte fick ställa in ringövningen som vi skulle på i morgon och lika glad för det är jag. Ranta runt i ringen och stå stilla - inte min grej. Verkar i alla fall inte som att Örebroutställningen om två helger är i farozonen och det är matte glad över. Själv vet jag inte vad jag tycker. Vi ska i alla fall hälsa på kompisar till matte och husse i Örebro och de har två såna där små flickor som jag bara ääääääälskar. Idag kom förresten en bebis till mattes jobb. Han plockades ut ur en sån där overall som jag tycker ser så läskig ut och först så morrade jag men det brydde inte sig den där lilla typen om. Då upptäckte jag att det ju bara var en liten människa och då slickade jag honom i ansiktet och viftade på svansen. Så var det med det. Sen har ju matte börjat med nåt himla konstigt. Jag får ingen mat i matskålen längre! Nu får jag liksom jobba för maten! Det är ju himla orättvist! Hon vill att jag ska hoppa och sätta min nos i hennes ena hand och då kommer det liksom godis ur den andra. Eller förresten - godis och godis - det är ju MIN MAT jag får på det viset! Okej då, lite kul är det allt. Ibland slänger matte ut maten rätt på golvet när jag dunkar nosen i hennes hand och det är ju lite svårt att hitta alla kulorna. De rullar ju åt alla håll och kanter! Men jag har ju en näsa för det där om jag säger så... Inte en kula går min nos förbi. Idag på lunchen när jag och matte gick min stadsrunda så var jag med om nåt läskigt. Det var en typ som gick bakom oss och han var helt hårig upptill! Jag kunde ju inte bara släppa honom med blicken ifall han tänkte gå till angrepp, så jag gick och tittade bakåt hela tiden och snubblade på mattes hälar. Då stannade matte och lät den där typen passera och då var han så snäll och fällde ner sin pälskapuschong för han såg att jag blev rädd. Han var ju en helt vanlig människa! Tänk vad jag lär mig varje dag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0