Velourpojken Alfons

Idag har vi hämtat kollegans lagotto Selma som varit på hundpensionat på Värmdö (mer info hittar du på http://www.varmdohundokatt.se/). Hon verkar ha haft det toppen hos Maud som driver pensionatet. Jag hade med mig Alfons för hon vill alltid träffa hundar som ska bo hos henne. Man vet ju aldrig när behovet uppstår så det är bra att ha gjort det. Maud gillar trubbnosingar så hon hälsade Alfons välkommen tillbaka om det skulle behövas. Det finns ju en del ställen som inte tar emot stora hundar, särskilt inte "kamphundar" ;-). Nu ska vi ha Selma hos oss till onsdag och Alfons är glad och nöjd. Liksom lillmatte som äntligen kan följa med på hundpromenader med en "egen" hund som hon orkar hålla i. Hur är det med Alfons då, undrar ni kanske... Rätt så bra. Vi slutade med smärtstillande medicin för en vecka sedan och jag märkte ingen skillnad tyckte jag. Kanske lite sämre aptit, kanske har han lite ont? Nu har han fått lite smärtstillande igen så får vi se om han blir gladare. Han drog ju en repa eller två i snön och det var antagligen inte så bra för hans rygg. Avslutar inlägget med en bild på Selma som lagt beslag på Alfons matta i köket.

Idag besökte vi Pierre på Bagarmossen för att få lite tips på vad vi ska göra och vad vi inte ska göra med Alfons. Han fick även prova att gå i en water treadmill. Trodde väl aldrig att han skulle kliva in i den men se det gjorde han! Han tog t o m emot godis när han stod i den vilket är ett gott tecken! En alltför stressad hund äter inte. Sen fylldes vattnet på och till slut började bandet rulla. Det tog inte lång stund för Alfons att fatta galoppen. Ja, alltså inte bokstavligt talat... Avslutar dagens inlägg med en bild på Alfons när han klätt sig själv.

Idag var jag på återbesök på Bagarmossen med Alfons. Veterinären Sara Fors var väldigt nöjd med att se en så pigg och glad Alfons. Han hade ju väldigt ont när hon såg honom sist. Hon tyckte inte att det behövdes någon magnetröntgen nu utan sa att vi tar det om han blir sämre. Känns skönt att höra att detta är något som han kommer att kunna leva med utan att ha alltför stora besvär och att om han behöver opereras så är det god prognos även för det. Hunden blir i de flesta fall helt smärtfri och det är ju huvudsaken. Jag tog en bild av röntgenbilden som veterinären visade mig. Det är den sista kotan och man kan se att det är nåt skuggigt under den kotan som inte borde vara där. Veterinären sa också att Alfons var en av de raraste hundar hon träffat! Oj, vad glad man blir av att höra sånt! När vi kom tillbaka från Bagis så fick vi oväntat besök på kontoret. Vorstehn Freja fick vara hos oss idag till Alfons stora förtjusning. Ibland känns det som vi jobbar på ett hunddagis istället för en advokatbyrå men härligt är det!

Det har varit full fart i helgen. Först kom ju syrran och Viggo. Sen bakade vi julkakor. Jag smet iväg ett par timmar för att gå på julbord på Fotografiska med kollegor medan hundarna höll på att käka upp varandra. 2 gånger! Stackars syrran som fick reda ut det där själv. Lite får hon faktiskt skylla sig själv. Man går inte ut med Viggo för att sedan gå in i lägenheten som Alfons bestämt vet är hans alldeles egna. På en millisekund satt Viggo som ett frimärke inne i garderoben. Nä, det var säkert inte så kul. Så det var bara att börja om från början. Lämna Viggo utanför lägenheten. Ta in Alfons i ett rum. Ta in Viggo och sen låta dem mötas. Sen var det tydligen en till grej som hände men jag minns inte vad. När jag kom hem var Viggo inne i ett rum och Alfons låg ute i vardagsrummet. Hmmm, de gillar inte varandra så där supermycket. På lördagen var det dags för Hundmässan. Viggo ställdes ut i championklassen men placerade sig inte. Vi stod i montern och Alfons tyckte nog att han haft ett roligare liv. Här kommer en bild på en aktiv och väldigt vaktig Cane Corso.

Nu har syrran och Viggo kommit upp till oss eftersom det drar ihop sig till Hundmässan i helgen. Syrran ska ställa ut Viggo och jag och Alfons ska stå i rasmontern under lördag och söndag förmiddag. Kika förbi vetja! Kan erkänna att jag var lite spänd över hur det skulle gå för hundarna att samsas. Vi bor ju numera i lägenhet. I somras så rök de ihop två gånger och det var första gången som Alfons faktiskt sagt ifrån. På skarpen. Viggo blev rätt spak... Förut har det bara varit Viggo som lackat ur på Alfons. Vi försöker undvika situationer där det kan bli konkurrens om resurser. Bort med leksaker, tuggben, matskålar, mattar (ja, alltså vi). Det kan lätt bli stökigt om man gosar med den andra hunden har vi märkt. Så nu behandlar vi hundarna som luft och det funkar bäst. När syrran kom så fick Viggo vara lös medan jag hade Alfons i koppel. Det hade jag först och främst för att han har stränga order om att hålla sig stilla men också för att Alfons lätt blir för mycket. Jättelätt att hålla honom stilla. Not. Han blev faktiskt väldigt glad över att se Viggo. Hoppade och studsade som en tok runt honom. Det här brukar Viggo bli skitsur över. Han vill liksom försöka kontrollera Alfons energi. Går ju inte alls. Men nu så kissade de på varandras kiss och sen var det grönt ljus. So far so good! Har ni som kikat in här erfarenhet av att sätta ihop två hanhundar som bara ses då och då? Om det inte kommer att funka, brukar det inte märkas direkt? Dessa två gossar har ju känt varandra sedan Alfons var liten men vi ses ju inte så ofta. Syrran bor i Skåne och jag i Stockholm. Alfons är ju en cool kille och har en positiv attityd mot andra hundar och jag hoppas att han förblir sån! Äh, vi kör på! Om Alfons äter upp Viggo så finns det ju fler Lagottos på marknaden!

Avslutar Luciainlägget med en bild på finaste stjärngossen i stada!

Det har inte gått att blogga från telefonen så det har dröjt med uppdateringen. Nu är Alfons sig precis lik igen. Att han skulle ha ont går inte att se eller märka. Hans mage pajade av smärtstillande tabletterna men nu äter han magsårsmedicin som skyddar tarmen. I morse när vi gick till jobbet mötte vi en flatcoated retriever. Jag gick lite åt sidan för att släppa förbi ekipaget och då fullständigt briserade Alfons i en lekinvit som inte gick av för hackor. Han studsade och hoppade som en galning runt mig. LEK MED MIG, vrålade Alfons. Så lycklig och understimulerad! Det är svårt att hålla honom lugn. Vete 17 hur vi ska klara den här rehabtiden... Jag är glad eftersom Alfons är glad. Sen är jag ledsen inombords eftersom jag nu vet sånt jag inte visste förut om hans insida...

Helt plötsligt blev Alfons väldigt dålig. Han satt och tryckte under mitt skrivbord och bara darrade. Jag hade märkt att han gick med kortare steg än vanligt men jag trodde att det berodde på att han hade täcke på sig. Det försöker han nämligen frenetiskt skaka av sig. Jag blev riktigt orolig. Han bara stod på golvet och kutade med ryggen. Jag ringde djursjukhuset i Bagarmossen och de tyckte att jag skulle komma in på en gång. Veterinären klämde på Alfons och misstänkte prostatainflammation eller nåt med ryggen. Han reagerade inte så värst när hon tryckte på ryggraden dock. Vi var precis på väg till ultraljudsundersökningen när strömmen plötsligt gick. Becksvart blev det. Nödaggregatet gick inte igång heller. Alfons fick stanna kvar över natten och på morgonen röntgade de hans rygg. De upptäckte kraftig spondylos på sista ländkotan... Just nu snurrar en massa frågor i huvudet och jag läser en massa på nätet. Hur kommer vårt liv att se ut framöver? Den 18/12 ska Alfons magnetröntgas och då kan de se mer exakt hur kotan och disken ser ut. Han äter smärtstillande nu och det verkar hjälpa. Han får sova med sitt Backontracktäcke så att han håller sig varm om ryggen. Just nu ser jag bara en lång rehabperiod framför mig och det känns väldigt tungt... Min finaste pojke som älskar att hoppa upp på stenar...

Ja, den frågan får man titt som tätt. Jag låter bilderna svara på den frågan...