Velourpojken Alfons

Selma har bott med oss nu i 5 dagar. Det har varit dagar med full närvaro och koncentration på hundarna... Det är oerhört intressant och lärorikt att ta hand om en hund som är ens egna hunds raka motsats. Man får tillfälle (i den mån man får en lugn stund :-)) att fundera över varför man fastnar för olika raser. Vad ligger bakom ens tycke och smak? Selma är en alldeles underbar liten lagottoflicka med en outsinlig nyfikenhet. På allt. Saker man vet att man har och saker som man inte vet att man har (eller hade om Selma hinner före).

Den här mumifierade musen låg under svärfars trapp! Det visste vi inte, förrän nu! Hann ta den från Selma innan hon tillgodogjorde sig någon del av den. Hon är snabb som ögat om hon anar att man vill ha det hon har i munnen. Det fick jag bittert erfara igår morse... Hon ville ut och kissa 5.30 så jag tog ut henne i trädgården utan koppel. Skulle jag inte ha gjort. Ta ut henne utan koppel alltså. Hon fick tag på ett gammalt märgben så när hon kissat klart sprang hon lycklig över gräsmattan med märgbenet i munnen och med mig efter sig. Jag ville ju bara in och sova vidare! Arg som ett bi var det bara att koppla på charmen och börja leka med en kamptross helt för mig själv. Min plan gick i lås. Hon kunde ju bara inte låta mig hållas där för det kunde ju faktiskt vara mycket roligare att leka med det jag hade i handen... Hon kom springande och ville leka med den hon också och då kunde jag haffa henne i nackskinnet. Jag sk-ter i vad jag just där och då lärde henne. Ni insatta bloggläsare förstår vad jag menar. Det får hennes matte ta ur henne vid ett senare tillfälle. Jag ville bara in och sova.

Annars är det väldigt varmt och hundarna dåsar mest hela dagarna. Här har Selma fått lite fil på maten för att få i sig lite extra god vätska. Det mesta fastnade i skägget.

Man måste antingen ha koll på belöningarna eller så får man ha koll på hunden! Kloka ord från Thomas Stokke på Klickerklok, som vi gick kurs för här tidigare i sommar. Jag tror inte att jag blivit varse den fulla innebörden av detta uttryck förrän nu. Med en hund som Selma, som hela tiden ser till att skaffa sig egna belöningar i en outsinlig takt, så får man ibland bara låta henne vara i buren när jag inte kan ha koll på henne. Jag reste mig för ett kort ögonblick i morse från frukostbordet och när jag kom tillbaka så står Selma på stolen och slickar i sig min morronfil för glatta livet! Jag svär på att jag bara vände ryggen till i två sekunder! Min syster skrattar gott åt mina erfarenheter och vedermödor - nu förstår jag bättre hur hon fajtats med Viggo under dagarna. Hade ingen aning om att en så liten hund kunde bli så låååååååång när den ställer sig på bakbenen! Hon når ju för tusingen allt som står på bordet!

Det går bra med hundarna annars och de trivs tillsammans. Kan dock (eller törs snarare) inte ha båda hundarna lösa samtidigt ute. Alfons kommer med hela sin kraft i full karriär emot henne och det är inte alltid han eller hon hinner väja. Jag kan bara inte ha det på mitt samvete om något skulle hända när de leker. Ett felsteg från Alfons sida och han skulle lätt kunna knäcka både ben och rygg på henne. Givetvis helt utan avsikt! Alfons låter henne hållas trots att hon rider både på hans huvud och rygg. Han säger aldrig ifrån. Morrar inte när hon knycker ben och leksaker från honom. De gillar helt klart varandras närvaro och det är kul att betrakta dem lite på håll. En av dem kan ha en leksak och liksom lite oavsiktigt "tappa" den framför den andre för att få igång en lek. Samma beteende kan för övrigt noteras hos barn som gör precis på samma sätt. De kan leka själva på stranden men närmare och närmare varandra för att till slut leka med varandra. Vi är rätt lika varandra, vi är ju alla djur!

Det var lite roligt de första nätterna när de sov tillsammans. Selma låg i vår säng och Alfons låg på golvet nedanför. De glömde nog bort varandra för när de yrvakna fick syn på varandra under natten så började de skälla på varandra, förvånat liksom, för att sekunden efter komma på att "ja just ja, det var ju bara du". Apropå att Selma ligger i vår säng - har väl aldrig sett en hund lägga sig som hon. Det är inte tal om att trampa runt och noga välja ställe utan hon slänger sig framåt på mage med alla ben åt alla håll och sen ligger hon så. Lite som Anja Pärsons segergest sälen! Idag har Selma fått stifta närmare bekantskap med kaninen Skrållan.

Avslutar med en fin bild på Alfons som så tålmodigt hjälper mig med Selma! Du är bara bäst!