Velourpojken Alfons

Jag hade satt öglan på Alfons koppel runt benet på den här stolen medan jag lekte med en trasa ute på gräsmattan för att få Viggo att släppa en dojja som han snott. Hur tänkte jag här? Trodde jag att världens mest leksugne kille snällt skulle sitta och titta på när hans egen matte fånade sig på gräsmattan...? Utan Alfons! Skulle inte tro det va! Rätt som det var så brakade det bara till och över gräsmattan kommer Alfons i högsta fart - något förvånad eftersom han upptäckte att han hade en gigantisk stol efter sig. Jag hann bara tänka - jag måste fånga stolen (?!) vilket jag gjorde med mina ben. Kopplet släppte av sig själv för jag hade ju bara satt öglan runt benet. Idag går jag inte gärna i shorts om man säger så. Jag är helt blåslagen för det gör ONT att få en en studsande stol på sig. Eftersom jag nu har varit med om två snarlika situationer kan jag ändå passa på att jämföra Alfons utveckling. Någon nytta av eländet kan man ju i alla fall få! Den här gången var Alfons betydligt coolare. Om inte stolen hade släppt av sig själv så tror jag faktiskt att jag hade kunnat få honom att stanna. Det är faktiskt en utveckling som heter duga. Nu åskar det ute så jag tar en liten paus i bloggandet. Snart tillbaka!