Velourpojken Alfons

Om cane corsopojken Alfons liv och leverne

Lilleman

Jag kom av mig lite där när åskan gick igår. Vågade inte sitta med datorn i vägguttaget ifall blixten slog ner. Alfons reagerade inte alls för jag tror inte att han hörde dundret helt enkelt. Han reagerade ju väldigt starkt på åskan sist men det kan ha berott på att Selma också blev så rädd. Sånt smittar ju av sig och de blev helt ifrån sig, båda två. Efter åskan kom regnet, det bara öste ner hela natten men det var efterlängtat av gräs och andra växter. Idag var det kvavt ute och väldigt fuktigt. Jag har stått och rödmålat staketpinnar hela dagen och varit i min egna värld. Med hörlurar med inbyggd radio i så stänger man effektivt ute allt från tjatiga barn till skällande hundar ;-) Njöt av programmet Sommar med Johan Rabaeus. Riktigt bra. Alfons lufsar runt och är där jag är, för det mesta. Han är snart 11 månader gammal och utvecklar sig på ett väldigt bra sätt. Han sitter fortfarande när han kissar (!) och jag undrar när pubertetstrotset kommer och hur det kommer att yttra sig. När han ser mig så fäller han ner öronen och viftar på svansen. Ni vet hur jag menar? Inte på ett undergivet sätt utan bara vänligt. Det finns absolut inget ont i honom, det är min absoluta magkänsla. Han må vakta när det kommer någon till huset men om besökaren inte låter sig skrämmas utan bara kliver på så lägger Alfons benen på ryggen och springer in. Han är liksom inte så stursk... Alfons är en väldigt fysisk hund och han vill vara nära, nära. Han inser nog inte hur stor han faktiskt är. Vill gärna ta min hand i sin mun när han blir glad och om det är riktig glädje så vill han gärna använda sina framtassar. Såg nyligen på Cane Corsoforumet att någon som var intresserad av rasen önskade sig en hund som försvarade honom och familjen om de skulle bli överfallna. Jag vill verkligen inte veta hur Alfons skulle reagera. Jag tror att en hund som är med om en sån grej aldrig blir sig lik mer. Läste om en väktarhund som var otroligt duktig - i träningssituationer. Sen på ett arbetspass så hände det - hunden fick försvara sig förare på riktigt. Sedan dess kan inte hunden arbeta längre. Det var som om att när hunden varit med om det på riktigt så tappar den tilltron till omvärlden. Därför hoppas jag att vi aldrig behöver vara med om något sådant utan att Alfons får fortsätta vara den vänliga själ han är.

En hundförare (polisen) som jag träffade när jag var ute med min förra hund ansåg att det är oerhört ovanligt att en hund inte försvarar sin familj ifall den utsätts för hot - även en Weimaraner eller en Pekinges skulle rycka ut om det verkligen kniper. Skillnaden är väl att Alfons faktist kan försvara er effektivt, jag tror som hundföraren att han naturligtvis kommer att göra det.

Det behöver inte vara våldsamt - min gamla hund slöt upp vid min sida de få gånger i hans liv som han blev misstänksam mot någon vi mötte - han tryckte sig mot mitt ben, sänkte huvudet, och stirrade intensivt på människan i fråga. Hotet var såpass omisskännligt att killen/killarna (det hände bara med yngre män) tog en rejäl omväg runt oss...

(Vi var ofta ute i Stockholms parker sent på kvällarna - där är det av och till riktigt bra att ha en stor hund).

Alfons har en godmodig utstrålning som påminner mycket om min gamle Nestor - han kommer säkert att kunna försvara utan att tappa koncepten...

en sen sommarkväll var jag och karin ute å gick en svalkande promenad,då vi mötte två något berusade män.som dock var trevliga,och hade tusen frågor om "denna stora kamphund" : (

hur som helst, sännkte Karin huvud och gjorde ifrån sig ett morrande som ja aldrig förr lr senare hört, männen vek av, och hade inget behov att prata med mig längre, så visst kan dom försvara en.men mest vill karin bara vara till lags å bada,sola å spana på grannar : )

Vi kanske till och med skulle kunna träna tillsammans - Zelda är i stort behov av att vänja sig vid stora svarta hundar. eller rättare sagt av att vänja sig vid att fokusera på uppgiften, inte den stora hunden...

hihi, Alfons är så lik Ivar. Först nu har pubertetstrotset kommit, men för några veckor sen ställde han sig upp och kissade första gången. Ivar kan skydda mig eller husse när det behövs men gör det nästan aldrig. Han började redan vid 5 månaders ålder när en främmande man följde efter oss. Förra helgen var jag på väg hem vid gustavsbergs centrum närmar sig ett gäng och jag går där med Ivar. De är en tryckt stämmning i luften och bredvid mig får jag en hund som reser ragg och ger ifrån sig ett dovt morrande. Mer gör inte Ivar utan vi kan gå igenom hela gänget som bara flyttar på sig. Det är skönt att veta att de kan finnas där och skydda om det är ett reajelt hot. Däremot annars är hans världens fegaste hund, som är rädd för höga ljud och nya människor. Han är gosig och snuttar helst på händerna! Hihi :p