Velourpojken Alfons

Vi har haft en hysterisk vecka med avslutningar och massor av jobb. Velourpojken har verkligen fått stå tillbaka (för ovanlighetens skull skulle husse tillägga om han fick chansen). Det är väldigt intensivt på jobbet för både mig och kollegan så lunchpromenaderna har genomförts i liiite snabbare tempo. Det märks på hundarna att vi är stressade, lite mer studs än vanligt. Nu är skolorna i alla fall slut, vilket innebär mer hemmatid för Alfons om någon av de större mattarna är hemma under dagen. Så här innan semestern är det så mycket som måste bli klart och då är det skönt om Alfons inte behöver sitta i kläm. Vi tog en härlig skogspromenad häromkvällen. Han går lös och viker inte många tum från min sida. Han går lite före, slänger ett getöga snett bakåt för att kolla om jag hänger med, sen går han vidare. Det är inte många gånger som jag får tillfälle att gömma mig bakom ett träd för han har verkligen stenkoll på mig. Jag brukar slänga ut lite pinnar ut i terrängen vid sidan om stigen och han springer som en gasell efter dem. Han hittar oftast pinnen men han tar den bara i munnen för att sen spotta ut den. Hemma kommer han alltid tillbaka med leksaken men jag vågar inte riskera att behöva hämta leksaken själv ute i blåbärsriset. Den förnedringen bjuder inte matte på, Alfons!