Lyd!

Jag följer en del bloggar och av en slump har en del av dem handlat om den ständiga frågan - att vara ledare över sin hund. Det är himla intressant att ta del av allas tankar och man slås av hur inställningen svängt under de senare åren. Numera betraktar åtminstone jag folk som utgår från att hunden försöker ta över ledarskapet så snart tillfälle ges med stor skepsis. Har vi inte kommit längre än så? Carro berättar i sin blogg om hur svår en diskussion om detta kan vara! Det är som om man pratar om olika saker om man inte delar samma värdegrund. Det har hänt mycket inom hundvärlden under de senaste åren. Man har gått från att få hunden att göra som man vill genom tvång och tillrättavisningar till att bli mer passiv och förstärka det som är bra. Man får nästan hjärntvätta sig själv men när man väl anammat det synsättet så går det av bara farten. Till en början är det himla svårt - det är ju så mycket lättare att vara reaktiv än proaktiv, d v s reagera på felaktigt beteende istället för att förstärka det som är bra! Det kräver att man är ständigt närvarande med sin hund under promenader och då går det inte an att gå och snacka i mobilen. Alfons är ju för det mesta en väldigt enkel hund. Han lämnar inte mig gärna när vi är ute och går och jag har därför inte behövt tampas med en hund som drar iväg. Det här beror inte på att jag har så särskilt bra pli på min hund utan det beror på hans personlighet. Han har liksom inte någon önskan att lämna min sida. När han befinner sig på säker och trygg mark (hemma på tomten) vågar han desto mer. I morse när jag var ute och hissade flaggan för husse som fyllde år, så gick ett par förbi vår tomt. Alfons rusade fram till vår infart skällande som en galning. Det är inte ok och jag kan bara inse att jag inte får stopp på honom i det läget. Jag går inte efter honom för det får motsatt verkan. Då flyttar han bara fram sina positioner. Det ligger djupt nedärvt att bete sig på det här sättet som den vakthund han är. Frågan är hur mycket man ska tjafsa med sin hund om detta som känns så rätt för honom att göra. Det var ju trots allt en vakthund jag köpte! Jag har för det mesta kompostgaller som spärrar vår infart för att åtminstone hindra honom från att springa ut på vägen. Det är ju så att man antingen får ha koll på hunden eller ha koll på belöningarna...

Kommentarer
Postat av: Åsa Nilsonne

Det är svårt att förstärka att inte springa fram och skälla, snarare vill man kanske få styrsel på beteendet. Skalla, ja, rusa fram mot staketet, nej. Jag kan tyckla att pendeln svängt för långt när man plötsligt inte anser sig ha rätt att säga nej när hunden behöver bromsa sig. Ett fungerande "nej" hindrar ju inte ett man arbetar med belöning och positiv förstärkning i träningen och i vardagen för övrigt... Kanske skulle man formulera om relationen från "ledare" till "Mänsklig kulturtolk" - det är ju en bitvis svårbegriplig miljö vi vill att våra hundar ska fungera i.

Inte springa fram och skälla på främlingar som dyker upp oväntat?????

2010-11-08 @ 07:31:23
URL: http://valpenborderline.blogspot.com
Postat av: Gudrun svarar Åsa

Nöjd är jag inte med detta att han rusar fram och skäller. Det är mer att jag funderar över hur jag kan stävja det (och därmed jobba mot hans instinkt som i hans fall är väldigt stark). Jag måste var med och fånga hans skvaller och agera INNAN han kommer på att han ska springa fram. I de fall jag hinner med så kommer han av sig och det belönar jag rikligt. Jag menade att när det är försent (som det var i detta fallet) så håller jag inte på och gastar - det får motsatt effekt. Även om staketet är uppe så tillåter jag inte ens att han springer fram. Det blir ju förstärkande eftersom han säkert tror att folk fortsätter att gå för att han skäller, inte för att de ändå var på väg förbi. Så logiskt funkar ju hundar. Öva, öva och arrangera situationer - det blir uppgiften för oss.

2010-11-08 @ 17:59:25
URL: http://velourpojkenalfons.blogg.se/
Postat av: Åsa Nilsonne

Je det kan inte vara lätt för hundarna att begripa vad vi håller på med. Min gamla hund brukade vägra att följa med hem när vi hade gått till grannarna med något av barnen som bjudits över för att leka. Han satte sig bestämt och tittade omväxlande på mig och mot huset där barnet befann sig.

¨Men märker du inte att ungen har kommit bort? Jag vet dessutom var han är. Vi kan ju inte gå utan honom."

Det tog en evighet att lirka igång honom (han var som sagt stor) och han blängde sedan missnöjt på mig hela vägen.

Apropos instinkter...



2010-11-08 @ 20:18:19
URL: http://valpenborderline.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0