Testar gränser...

Ja, då börjar vår lilla pöjk att bli större (i huvudet alltså). Kroppsligt är han stor redan. Folk tror att jag driver med dem när jag säger att han är 14 månader gammal. Han väger i alla fall runt 54 kg. I huvudet är han fortfarande som en pojke på en 6-7 år skulle jag tro. Han börjar gå utanför tomten fast han inte får. Han kommer inte när man ropar. Igår när jag var ute på skogspromenad så stötte jag ihop med en matte och hennes goldenhanne. Hon frågade om de fick hälsa. Ja, om din hund är en bra och snäll hund så går det bra, svarade jag. Man kan aldrig vara för kräsen och noggrann när det gäller att välja lekkamrater till sin hund. Jo, svarade hon. Han är schysst, vill bara tala om att han är äldst. Först så blev nog Alfons lite paff, för den andra hunden tog sig lite väl stora friheter... Alfons försökte komma undan men sen tänkte han nog: Inte ska du komma här och tro att att du är nåt, gubbstrutt! Han ställde sig på bakbenen och lade sina framben runt om den andra hundens hals. Då blev nog den andra matten lite orolig för hennes hund är i alla fall 8 år och hade lite ont i en framtass. Så vi bröt där. Här märkte jag att Alfons tuffat till sig lite. Hade nog väntat mig att han skulle lyssna på den äldre hunden. I skogen mötte vi också en tjej som var ute och promenerade, så jag kopplade Alfons när hon skulle passera. Åh, sa hon, en Cane! Får jag hälsa? Jomenvisst! Alfons dreglade ner henne totalt men det gjorde ingenting. Hon hade en Boxer hemma så hon var van. Tur! Hon hade aldrig träffat en Cane i verkligheten och var jätteintresserad av Alfons. När vi stod och pratade så började Alfons rejsa runt oss, upp i skogen, ner till vattnet för att avsluta med ett jättehopp upp på två stora stenar som stod bredvid oss. Där stod han och väntade på godis, vilket han också fick. Han är så rolig! Hade med mig två likadana bollar på snören som jag kastar ut i skogen ibland. Han springer som en gasell och hämtar in dem men slarvar lite med avlämnandet. Han droppar bollen lite för tidigt. Jag brukar stå där och vänta ut honom för till slut så fattar han att han först måste komma hela vägen in med den första bollen, innan den andra slängs ut. Som vanligt håller jag på för länge. Måste lära mig att bryta i tid - innan han tröttnar. Idag gick vi samma runda fast med Ridgebacken Sassa med matte Ullis som sällskap. De hade jättekul men ibland blir Alfons lite för mycket. Sassa är ju i alla fall över 9 år gammal och det gör nog ont att få en tung jättebebis på sig. Alfons är jättelyhörd och slutar genast när hon piper eller ryter till. När vi nästan var hemma så ringde min äldsta dotter. Hon hade träffat en kille vid busshållsplatsen som berättade att de nästan kört på en Grand Danois och en Pitbullblandning som sprang lösa längs med vägen. De hade stannat och försökt fånga dem men de var för skygga. Han undrade om hon visste vem som ägde hundarna så hon ringde mig. Varken jag eller Ullis kände till någon som hade såna hundar i området. Jag lämnade Alfons hos Ullis för jag tänkte sannerligen inte riskera att möta två lösa hundar av den sorten i skogen. Först när jag gick där i skogen över till vår tomt så slog det mig att jag kanske inte heller ville möta dem ensam.... Too late, det var bara att gå hem. Där stod mannens fru och berättade att hundarna först varit in på grannens veranda och sedan sprungit vidare ner i skogen just mot vårt håll. Huvaligen. Jag vet inte om någon fick tag i hundarna - hoppas det för allas skull. Jag gillar inte när det kommer två hundar tillsammans lösa, de blir på nåt sätt primitiva jägare och man vet aldrig hur det slutar. I fredags simmade Alfons igen och den här gången gick det riktigt bra. Jag åkte dit så att jag var där i god tid. Alfons blev lite lugnare av att bara vara i simlokalen en stund innan det var dags att plumsa i. Han simmade riktigt bra så instruktören Camilla beslöt att han nu skulle få simma runt längs med bassängens kanter. Jag sprang i förväg med ena linan och lockade på honom och han simmade efter. Det gick faktiskt strålande. Han blev lugnare av att se att han själv kunde styra och ta sig dit han ville. Sen var det ju så att varje gång han passerade uppgången så ville han ju självklart försöka komma upp. Men landgången var uppdragen så tji fick han. Han verkar inte ha blivit avskräckt vad gäller vatten för idag på skogspromenaden tog han sikte på vattnet i myren och bara plöjde igenom så att det skvätte åt alla håll och kanter. Det är så härligt att se när han tar för sig i skogen. Måste fixa en riktigt bra videokamera så att jag kan plåga er med en massa filmer...

Kommentarer
Postat av: Åsa Nilsonne

Ja! Filmer vill vi se!

2010-11-01 @ 07:48:54
URL: http://valpenborderline.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0