Velourpojken Alfons

Yngsta dottern har två kaniner, svarta Molly och gråa Skrållan. De bor i en bur utomhus och har en rasthage kopplad till buren. På dagarna får de vara ute i hagen om de vill men vi brukar alltid stänga in dem under natten. "Brukar alltid" var det ja... I fredags morse fick vi besök av grannhunden som ville leka med Alfons. Kaninerna är väl inne frågade hans matte. Javisst sa jag... Jag hade ju inte släppt ut dem och jag var först ut. Det tog inte mer än 10 sekunder sen blev vi varse - de var inte instängda. På bråkdelen av en sekund hade grannhunden hoppat in i rasthagen och Skrållan hann inte undan. Det var så fruktansvärt att bevittna. Jag hann bara se hur hon hoppade in i buren men såg samtidigt att hon inte fick bakdelen med sig riktigt. Hon lade sig bara ner och jag fick panik! Hon får inte lida, tänkte jag. In och hämta maken för att, ja inte vet jag... ta livet av Skrållan? Han störtade ut men när vi kom fram till buren hade Skrållan redan somnat in. Stackars lilla vän... Tur att det gick fort... Som tur var sov yngsta dottern så hon slapp se detta. Vi har haft många diskussioner om att hon måste ta mer ansvar för kaninerna. Stänga in dem för natten, byta vatten, ge dem mat. Vi har som vuxna ändå bevakat att det har skett och min första tanke var att hon absolut inte får veta hur detta gick till. Skrållan hade inte en skråma på kroppen för hunden fick bara tag i lite päls. Hon dog antagligen av att hon bröt ryggen när hon spratt till. Det är ju inte helt ovanligt att kaniner gör så om de spritter till ordentligt och med tanke på hur hon inte riktigt fick med sig bakdelen så tror jag att det var det som hände. Hon låg så fint på sidan och vi beslöt där och då att vi bara skulle berätta för K att vi hittat henne död på morgonen. Om K får veta vad som hänt befarar jag att hon skulle klandra sig själv väldigt hårt för att inte ha låst in dem natten innan och detta oavsett att det var mitt ansvar att kontrollera att de verkligen var inlåsta när vi släppte hundarna lösa. Hon blev givetvis helt förkrossad när hon fick veta att Skrållan inte fanns mer. Vi har gråtit tillsammans hela helgen och vi hade en sån fin likvaka i förrådet med tänd lykta. K gick dit flera gånger och satt länge med henne. Oj, vad jag har funderat över om jag gjorde rätt som inte berättarhela sanningen men jag ville verkligen inte att hon ska klandra sig själv. Nu är Skrållan inlämnad för kremering och vi får tillbaka hennes aska. Nu tittar vi efter en ny kompis till Molly och har några på gång. Vi besökte en väldigt trevlig uppfödare som hade ett par lämpliga kandidater. Givetvis fastnade K för en hane ;-). Han var verkligen helt makalöst söt men det blir lite meckigt att ha dem tillsammans tills tiden är inne för kastrering. Uppfödaren jobbade på en veterinärklinik och hon hade två flickor där som hon skulle ta med sig hem i morgon. Vi får se om någon av dessa faller K i smaken. Det är ju ändå så viktigt att det känns bra i hjärtat. Tråkigt slut på helgen men nu blickar vi framåt och bejakar livet igen! Det intressanta är att Alfons som verkligen inte brytt sig om de skuttande kaninerna tidigare helt plötsligt blivit väldigt intresserad... Hundar lär av varandra!