Ranta runt i ringen
I helgen bar det av till Örebro för en inofficiell utställning. Tänkte att vi skulle damma av utställningstalangen lite inför vår- och sommarsäsongen. Vet inte varför jag envisas med att "plåga oss" med detta men det är ju lite kul att få lite omdömen (som man redan vet...) om guldklimpen. Vi var två med Cane Corso som ställde ut. En tikvalp som var 8 månader (tror jag) från Thykrans och så Alfons. Alfons fick ett jättefint omdöme! Så här lät det:
"Mycket bra typ & storlek. Bra huvud, mycket bra uttryck, välkroppad, mkt bra benstomme, utmärkt päls, mycket bra rörelser, trevligt temperament, välvisad." Alfons skötte sig toppen men jag gjorde ett misstag när vi sprang på raksträckan. Jag tvärstannade och vände för att springa tillbaka och just ett sånt tvärstannande tar Alfons som en leksignal. Han var helt "med på noterna" och brallade loss som en galning så det var ju inte många vanliga travsteg han sprang på raksträckan tillbaka. Domaren gillade honom jättemycket, det märktes. Han blev BIR och fick HP. Nu var han visserligen ensam i klassen så det var inte direkt någon jättebedrift. Vi gick vidare till gruppfinalen men där var det stopp. Han blev inte placerad men han så var han också otroligt less på alltihop och larvade sig hela tiden. Låg på golvet och ålade runt när alla andra stod så fint och rakt... Något som jag verkligen reagerade på var dessa utställningskoppel som man har på hundarna. Ja, jag har ett själv men har liksom inte sett det som den regelrätta strypsnara det faktiskt är! Den ska ju helst sättas bakom öronen så det måste vara oerhört smärtsamt för hunden! Den är ju också ofta bångstyrig på utställningar eftersom det är många hundar överallt. Jag såg så många hundar som hostade och harklade sig efter att nästan ha blivit strypta. Vad gör vi med våra hundar?
Isdrottningen...
Helgen har vi tillbringat med goda vänner och deras hund Tessie uppe i Vika, Dalarna.
Tessie är en Wachtelflicka på 6 år och tycker inte alls att man får bete sig hur som helst om man är en hormonstinn pojke på 1 1/2 år... Hon sa i från med besked och Alfons lyssnade - ibland.
Alfons var också en gentleman som höll vakt när Tessie rensade sina tassar från snö...
De lekte också med bollen. Ser ni den på bilden?
Det var också premiär för skridskoåkning med Alfons! Det gick över förväntan även om han inledde med att sätta sig och bajsa på den plogade banan... Till råga på allt så fick han inte ut allt så han vandrade runt där med krökt rygg tills jag lyckades dra ut klutten med bajspåsen, ha ha. Han sprang bredvid mig och jag hade Baggenbältet runt midjan. Flexikopplet satt ordentligt fast den här gången och det funkade jättebra! Alfons är ju van vid att inte dra, d v s han är van att jag stannar så fort det stramar i kopplet men efter att jag sagt Framåt och berömt honom ett par gånger så fattade han galoppen (nåja, nästan bokstavligen). Ni får klara er utan bildbevis för jag hade fullt sjå att hålla mig på benen. Nästa gång blir det bilder för vi gör gärna om det, båda två.
Här sitter Tessie och hoppas på att någon ska tappa en korv! Vi är ju inte vana vid en hund som snattar mat så lillmatte gjorde i godan ro i ordning lite gurkbitar och la på sin tallrik inför middagen. Döm av hennes förvåning när tallriken var helt tom när vi satte oss till bords! Nu avslöjades tjuven direkt genom att det låg ett långt brunt hårstrå kvar på tallriken...
Här kommer några härliga vinterbilder på busiga hundar! Oj, som Alfons försökte närma sig Isdrottningen... Lite jagande på isen blev det till slut.
Ni får ursäkta den dåliga skärpan men de var så långt borta och kameran hann inte med!
Här försvinner Tessie till skogs för en liten egen repa men Alfons han lyssnade faktiskt på min vissling! Mäkta stolt!
Tjingeling på ett tag! Här loggar ismannen ut!
Work like a dog!
Både jag och kollegan har ju våra hundar med oss på jobbet och jag tror att de lever ett rätt bra liv. De får både vara nära sina mattar och vara nära varandra om dagarna. I morse när jag åkte till jobbet så såg jag nåt riktigt härligt på det här temat! De håller på att lägga ner avloppsrör längs hela Stavsnäsvägen och det sprängs, grävs och fixas rätt ordentligt vid sidan av vägen. Då ser jag en kille som håller på att mäta in nivåer med ett sånt där lasersikte och samtidigt så slänger han iväg en leksak på snöre till sin hund som han har med sig. Så där lekte han för fullt med sin hund bland alla vägjobbare medan han jobbade. Hunden, en Collie, såg ut att ha det toppen där bland alla jordhögar. När jag sedan åkte förbi igen vid 15-tiden så höll grävmaskinen på att gräva för fullt och då satt hunden så fint på en jordhög bredvid och tittade på. Den måste ha ett härligt liv med sin husse (säger jag fördomsfullt - det kanske faktiskt var en tjej som satt bakom spakarna...) som får vara med så där. Undrar just hur det börjar... Hur når man till det läget att man kan ha med sig sin hund lös överallt? Någon gång måste ju ha varit den första? Om jag visste att alla omkring mig skulle ha överseende med att min hund någon enstaka gång sprang iväg till något otillåtet skulle jag verkligen försöka ha honom lös jämt. Alfons går t ex alltid lös när vi går från garaget på morgonen till jobbet för Alfons. Han är rätt pålitlig och springer inte iväg. Tänk vad härligt att bara gå ut och så får det gå som det går...
Timing is everything!
I fredags var det dags för ett nytt träningstillfälle hos Eva Bodfäldt. Jag har haft som hemläxa att Alfons ska lära sig att greppa träapporten och att jag ska lära mig att klicka när han håller apporten som bäst och INTE NÄR HAN SPOTTAR UT DEN! Det är ju så skitsvårt att tajma klicket! Just som jag tänker att "nu klickar jag" - tänker Alfons "nu spottar jag ut den" . Det är ju fråga om en tiondels sekund och det FÅR INTE BLI FEL! Jag vill ju inte förstärka utspottandet. Eva filmade oss och det är så roligt att se hur han först inte förstår för att sedan förstå precis vad jag är ute efter. Bollen är INTE signalen för att släppa utan det är KLICKET som är det! Vi har ju inte tränat så mycket på att Alfons ska röra sig med apporten för så stort är det inte på kontoret. Samtidigt är det lättare för honom att hålla kvar apporten när han rör sig. Jag är så stolt över min guldklimp! Han är så rolig att träna med!
X-RAY
Idag har Alfons röntgat sina höfter och armbågar på Regionaldjursjukhuset Bagarmossen. Det gick bra men resultatet får jag om ett par veckor. Det blir en nervös väntan på ett sätt och känns helt lugnt på ett annat. Han har ju de höfter han har och det är inget vi kan göra något åt. Det är bra att veta i alla fall hur det ser ut därinne om det är något som inte är som det ska. Alfons tog det hela med ro, även före sprutan. Röntgensköterskan (som var en kille) blev helt förälskad i Alfons och busade med honom hejvilt därinne i undersökningsrummet. Det är så härligt att se att Alfons direkt lägger bort all reservation och bara ger sig hän i leken! Killen sa att han var väldigt sugen på en KÄJN Corso. Då tänkte jag tyst för mig själv att då får du nog börja med att uttala namnet på rasen rätt! Men bortsett från det så är det alltid väldigt smickrande när någon annan gillar ens hund. Han kunde liksom inte låta bli att gosa med Alfons när han gick ut och in i rummet. Tog lite bilder på Alfons äventyr...
Här börjar han bli riktigt dåsig...
Dog down!
Här är Alfons färdigröntgad och har fått uppvakningssprutan. Lite täcke är skönt att få på sig...
Vaken hund! Men groggy som tusan!
Här ser ni Alfons höfter. Får se vad SKK säger - själv kan jag för lite om detta för att gissa! Nån som vågar sig på en gissning? A eller E?
