Velourpojken Alfons

Ibland får man till ett genombrott som känns ända ner i hjärteroten och det hände idag! Alfons (och jag måste jag erkänna) har inte varit särskilt noga med att han sätter sig vid min sida när jag kallar in honom. Det har varit lite hipp som happ. Har liksom varit glad över att hundskrället överhuvudtaget kommit på inkallning... Nu när vi börjat på brukshundsklubben så märker vi att det är det himla noga med sånt... Så på sistone har jag verkligen försökt få Alfons att förstå vad jag vill. Det har ju gått sådär... Men idag, då hände det! Han kom inspringande och satte sig mittemot mig (ja, ni förstår nivån) och stirrade mig stint i ögonen. Jag stod som en en tennsoldat och sa ingenting - stoneface liksom. DÅ FLYTTAR HAN HELA SIN STORA KROPP I SIDLED OCH SÄTTER SIG VID MIN SIDA OCH TITTAR PÅ MIG MED SINA STORA ÖGON! Hade Alfons kunnat prata så hade han säkert sagt: OK MATTE, ÄR DU NÖJD NU DÅ? Åh, så j-vla tokglad jag blev! Och det blev Alfons med, för är matte glad, då är velourpojken glad!