Velourpojken Alfons

Idag när vi var på brukshundsklubben så åskade det! Jag såg att Alfons reagerade på mullret men jag låtsades som det regnade, eller förresten, det gjorde jag inte alls för det regnade på riktigt. Jag brydde mig inte och det gjorde inte Alfons heller efter en stund. I dag övade vi inkallning och han är så duktig min lilla pöjk. Trots hundar omkring kom han rusande som en galning till mig. Det gäller att böja lite på knäna när 42 kg hund kommer rusande rätt emot en... Däremot ville han gärna vara med och springa när det var alla andras tur. Idag fick Alfons följa med husse ut i skogen på en lång promenad i flera timmar och det var nog bra för energin var lite lägre denna gång på kursen. Igår fick Alfons vara hos grannen på dan för första gången och det gick jättebra. Tänk vad fjompig man känner sig när man ska lämna sin lilla pojke för första gången!  Han bekantade sig med deras katt som hatar svarta hundar... Men Alfons vet hur man parerar en tass med klor längst ut för det har han övat på hemma ;-) I morgon ska jag träffa kollegans lilla Lagottovalp Selma för första gången. Henne får ni höra mer om här på bloggen. Vi får kalla vårt kontor för djuristkontor hädanefter!

Ibland får man till ett genombrott som känns ända ner i hjärteroten och det hände idag! Alfons (och jag måste jag erkänna) har inte varit särskilt noga med att han sätter sig vid min sida när jag kallar in honom. Det har varit lite hipp som happ. Har liksom varit glad över att hundskrället överhuvudtaget kommit på inkallning... Nu när vi börjat på brukshundsklubben så märker vi att det är det himla noga med sånt... Så på sistone har jag verkligen försökt få Alfons att förstå vad jag vill. Det har ju gått sådär... Men idag, då hände det! Han kom inspringande och satte sig mittemot mig (ja, ni förstår nivån) och stirrade mig stint i ögonen. Jag stod som en en tennsoldat och sa ingenting - stoneface liksom. DÅ FLYTTAR HAN HELA SIN STORA KROPP I SIDLED OCH SÄTTER SIG VID MIN SIDA OCH TITTAR PÅ MIG MED SINA STORA ÖGON! Hade Alfons kunnat prata så hade han säkert sagt: OK MATTE, ÄR DU NÖJD NU DÅ? Åh, så j-vla tokglad jag blev! Och det blev Alfons med, för är matte glad, då är velourpojken glad!

Jahapp, då har Alfons gjort entré på brukshundsklubben... Någon som sett en studsande 42 kg tung hoppjerka som flaxade runt med en matt matte i andra änden av kopplet? Då var ni där... Herre min skapare - hur mycket energi kan det rymmas i en velourpojke? HUR MYCKET SOM HELST är svaret! Han har ju tagit det lugnt den senaste veckan och det märktes vill jag lova. Det är väldigt tydligt att Alfons verkligen kan koppla av så fort han har ett gäng hundar omkring sig. Då försvinner hans spändhet och han blir härligt lekfull - ibland liiiiite för mycket. Hellre det i alla fall, för en hund som gillar att leka är lätt att belöna. Jag måste dock få ordning på lekreglerna känner jag. När jag tar leksaken bakom ryggen så vill jag inte att han springer bakom mig och hugger tag i den där. För det mesta är han duktig och lägger sig ner framför mig för att få mig att fortsätta och leka. Men när energin är på topp, då bara kan han inte låta bli att sno den ifrån mig. Här blir jag lite brydd vad som är rätt att göra, för om jag håller emot så belönar jag genom kampa med honom, och om jag bara släpper den och blir passiv så tar han den och sticker iväg en bit och då belönar han sig själv. Någon som har någon bra idé och reflektion? Kommentera gärna!

Idag kom vintern tillbaka som en liten påminnelse... he, he, he! Snöflingorna piskade i ansiktet och det var definitivt omysigt. Igår fick Alfons valpfnatt på kontoret och sprang runt som en galning. Det resulterade dessvärre i ett litet Stockholms blodbad. Han började blöda från klosåret och det var blodspår överallt! På heltäckningsmattan! Som var helt nytvättad! Det slutade blöda efter ett tag som tur var. Idag har Alfons varit på bra humör! Han är snart sitt gamla jag. På kvällen körde vi ett litet middagsmatsträningspass ute. Han är duktig på att sitta kvar och vänta på att bli inkallad och tjuvstartar nästan aldrig. Han kommer med världens fart när jag ropar! Min duktiga pojke! Sen kom Ullis förbi med Sassa så vi gick på den läskiga vägen tillsammans med dem och det gick jättebra. Det blir nog det som är medicinen för Alfons så att han kommer över det värsta traumat - en lugn hund som har gått den där urtråkiga vägen tusentals gånger! Tänka sig, det kom inga spöken utrusande ur skogen! Alfons tycker också att en åsna som grannen har i trädgården är en himla läskig grej. Vi får nog gå fram till den nån dag så att han ser att den bara är en skitful staty och inget annat.

Såg igår kväll att det var blodspår i badrummet och undersökte då Alfons tassar lite närmare. Det visade sig att hans yttersta klo på ena baktassen var helt av. Det vara bara blod och kloflisor kvar. På vägen till jobbet åkte jag förbi Nacka Djursjukhus för att se om de kunde titta på det hela. De hade en ledig tid och tog in honom direkt. Först trodde veterinären att klon bara var av men med lupp och lampa konstaterades att klon var sprucken ändå upp i klokapseln. Alfons fick en lugnande spruta och sen opererades klon bort. Nu sitter bara en illröd grej där som det så småningom ska växa en ny klo över. Fasiken vad ont det måste göra! Bara att klippa en nagel för kort innebär ju stora smärtor för oss människor. Alfons flämtar och flåsar trots att han fått smärtstillande. Nu ligger han på golvet i koppel - allt för att slippa den där vedervärdiga tratten. I natt får pojken sova i sin korg i vårt sovrum. Det är som att ha en bebis på nytt!

Idag hände det som inte får hända. Jag tappade flexikopplet under promenaden och med blixtens fart satte hela handtaget fart mot Alfons. Han blev givetvis absolut skräckslagen och sprang för allt vad tygen höll (och mer därtill)! Och ju mer han sprang desto mer skramlade kopplet efter! Alla som har sett en skenande häst med sulky efter sig vet vad jag pratar om. Jag trodde att både hans och min sista stund var kommen. Jag skrek, och skrek och skrek att han måste stanna men ni förstår ju hur blockerad han var. Att stanna var det SISTA Alfons tänkte göra. Det där hemska kopplet skulle ju komma ifatt honom då! Han sprang totalt panikslagen och jag såg bara hur han satte fart hemåt och jag bad en stilla bön att det inte skulle komma en bil på vägen. Det gjorde det. Alfons syntes inte till och då såg jag att han hade sprungit in hos grannen. Han kom ut på vägen igen men då var jag ju före honom. Jag försökte hindra honom och fick tag i kopplet för en kort sekund men det slogs ur händerna på mig. Jag hann bara se att han sprang in på gården och hittade honom vid sidan av bilen. Han var nästan okontaktbar, så rädd var han. Han bara skakade. Instinktivt så börjar man trösta och trösta tills det slog mig att det är det sista jag ska göra. Med hundar så fungerar det precis tvärtom mot barn. Ju mer man ömkar desto starkare blir deras rädsla. Så det var bara att spela teater och låtsas som det regnar. Jag hade slagit av tumnageln och bloden rann från ett sår inuti handen. Jag vet inte ens hur det gick till. Det här var inte vad vi behövde... Han är inte så förtjust i att gå på promenad där på vägen redan som det är så VI BEHÖVDE INTE DET HÄR! FAN, FAN, FAN - det är allt jag kan få ur mig nu.

efter Alfons. Han är bortrest ett par dagar med husse och lillmatte och jag saknar dem, men mest Alfons. Får man säga det högt? Han är ju med mig hela dagarna och vi gör ju precis ALLT tillsammans. Det var tänkt att han skulle vara hemma med mig men jag tror att husse såg sin chans. Han snodde med sig honom bara helt enkelt när jag hade åkt till jobbet, ha ha. Alfons behöver socialiseras, konstaterade han torrt. Vad menar han? Min Alfons - socialiseras? Det räcker väl alldeles utmärkt att bara han och jag är tillsammans? Nej då, jag delar så gärna med mig av honom. Av Alfons alltså. Nästa vecka börjar vi på hundkurs på Värmdö Brukshundsklubb. Hur ska det gå? Vad lär de ut på för sätt? Vad har vi gett oss in på? Rapport följer.

Jahapp, då har man debuterat på Lilla Stockholm... Jag satte ribban direkt genom att dregla ner domaren så att han fick hämta hushållsrullen och torka av sig... Sen gick det väl rätt så bra. Matte sprang åt rätt håll och med mig på rätt sida. Det där med "stå" känns överreklamerat så jag trippade runt lite hit och dit. Varför stå när man kan gå? Domaren, som var från Italien "gubevars", sa så här om mig (mattes kommentarer inom parantes):