Velourpojken Alfons

Ja, då börjar vår lilla pöjk att bli större (i huvudet alltså). Kroppsligt är han stor redan. Folk tror att jag driver med dem när jag säger att han är 14 månader gammal. Han väger i alla fall runt 54 kg. I huvudet är han fortfarande som en pojke på en 6-7 år skulle jag tro. Han börjar gå utanför tomten fast han inte får. Han kommer inte när man ropar. Igår när jag var ute på skogspromenad så stötte jag ihop med en matte och hennes goldenhanne. Hon frågade om de fick hälsa. Ja, om din hund är en bra och snäll hund så går det bra, svarade jag. Man kan aldrig vara för kräsen och noggrann när det gäller att välja lekkamrater till sin hund. Jo, svarade hon. Han är schysst, vill bara tala om att han är äldst. Först så blev nog Alfons lite paff, för den andra hunden tog sig lite väl stora friheter... Alfons försökte komma undan men sen tänkte han nog: Inte ska du komma här och tro att att du är nåt, gubbstrutt! Han ställde sig på bakbenen och lade sina framben runt om den andra hundens hals. Då blev nog den andra matten lite orolig för hennes hund är i alla fall 8 år och hade lite ont i en framtass. Så vi bröt där. Här märkte jag att Alfons tuffat till sig lite. Hade nog väntat mig att han skulle lyssna på den äldre hunden. I skogen mötte vi också en tjej som var ute och promenerade, så jag kopplade Alfons när hon skulle passera. Åh, sa hon, en Cane! Får jag hälsa? Jomenvisst! Alfons dreglade ner henne totalt men det gjorde ingenting. Hon hade en Boxer hemma så hon var van. Tur! Hon hade aldrig träffat en Cane i verkligheten och var jätteintresserad av Alfons. När vi stod och pratade så började Alfons rejsa runt oss, upp i skogen, ner till vattnet för att avsluta med ett jättehopp upp på två stora stenar som stod bredvid oss. Där stod han och väntade på godis, vilket han också fick. Han är så rolig! Hade med mig två likadana bollar på snören som jag kastar ut i skogen ibland. Han springer som en gasell och hämtar in dem men slarvar lite med avlämnandet. Han droppar bollen lite för tidigt. Jag brukar stå där och vänta ut honom för till slut så fattar han att han först måste komma hela vägen in med den första bollen, innan den andra slängs ut. Som vanligt håller jag på för länge. Måste lära mig att bryta i tid - innan han tröttnar. Idag gick vi samma runda fast med Ridgebacken Sassa med matte Ullis som sällskap. De hade jättekul men ibland blir Alfons lite för mycket. Sassa är ju i alla fall över 9 år gammal och det gör nog ont att få en tung jättebebis på sig. Alfons är jättelyhörd och slutar genast när hon piper eller ryter till. När vi nästan var hemma så ringde min äldsta dotter. Hon hade träffat en kille vid busshållsplatsen som berättade att de nästan kört på en Grand Danois och en Pitbullblandning som sprang lösa längs med vägen. De hade stannat och försökt fånga dem men de var för skygga. Han undrade om hon visste vem som ägde hundarna så hon ringde mig. Varken jag eller Ullis kände till någon som hade såna hundar i området. Jag lämnade Alfons hos Ullis för jag tänkte sannerligen inte riskera att möta två lösa hundar av den sorten i skogen. Först när jag gick där i skogen över till vår tomt så slog det mig att jag kanske inte heller ville möta dem ensam.... Too late, det var bara att gå hem. Där stod mannens fru och berättade att hundarna först varit in på grannens veranda och sedan sprungit vidare ner i skogen just mot vårt håll. Huvaligen. Jag vet inte om någon fick tag i hundarna - hoppas det för allas skull. Jag gillar inte när det kommer två hundar tillsammans lösa, de blir på nåt sätt primitiva jägare och man vet aldrig hur det slutar. I fredags simmade Alfons igen och den här gången gick det riktigt bra. Jag åkte dit så att jag var där i god tid. Alfons blev lite lugnare av att bara vara i simlokalen en stund innan det var dags att plumsa i. Han simmade riktigt bra så instruktören Camilla beslöt att han nu skulle få simma runt längs med bassängens kanter. Jag sprang i förväg med ena linan och lockade på honom och han simmade efter. Det gick faktiskt strålande. Han blev lugnare av att se att han själv kunde styra och ta sig dit han ville. Sen var det ju så att varje gång han passerade uppgången så ville han ju självklart försöka komma upp. Men landgången var uppdragen så tji fick han. Han verkar inte ha blivit avskräckt vad gäller vatten för idag på skogspromenaden tog han sikte på vattnet i myren och bara plöjde igenom så att det skvätte åt alla håll och kanter. Det är så härligt att se när han tar för sig i skogen. Måste fixa en riktigt bra videokamera så att jag kan plåga er med en massa filmer...

Är precis hemkommen från en tjejmiddag där de små flickorna bjöd in oss tanter på spa. De hade gjort i ordning en skön bädd i deras badrum. Åh, vad vi njöt av massage, kill under fötterna och varm vetekudde runt nacken. Alfons är också en riktig njutare. Han älskar när stormatte Andrea killar honom på huvudet. Passade på och fotade honom och filmade även en liten snutt. Han vickar så sött på huvudet så att hon ska komma åt ordentligt överallt.

På vårt advokatkontor har vi två biträdande djurister, vaktchefen Alfons och hans assistent Selma. För det mesta står jag och kollegan (tillika matte till Selma) med ett fånigt leende på läpparna och betraktar våra medarbetare medan de leker och har skoj. I morse när jag och Alfons kom till jobbet stod Selma och väntade ivrigt med en kaffemugg i papper runt nosen. Den hade hon fyndat i en papperskorg! Givetvis skulle Alfons absolut ta den ifrån Selma. Den blev rätt snart tillplattad och så här såg det ut när Selma försöker ta tillbaka resterna av muggen som Alfons lagt beslag på.

Det blev ett kärt återseende när vi kom hem igen, jag och lillmatte Karla. Alfons blev alldeles till sig och visste inte hur han skulle visa sin glädje! Han ömsom boxades, bet, snurrade runt och skuttade rakt upp i luften! Han blev såååå glad och det var jag också så klart. Hela kvällen har han småviftat på svansen så fort han sett mig. Nu snarkar han skönt i soffan... Åh, det värmer gott i hjärtat när man får vara nära sin älskling igen! I morgon väntar jobbet igen och då blir det ett kärt återseende med flickvännen Selma. Hon går numera under beteckningen Persianflickan eftersom hon blivit klippt för första gången... En varm och go velourpojke kommer väl till pass då!

Är i Österrike för tillfället och hälsar på släkten men saknar min lilla pojke... (och givetvis alla andra i familjen som stannade hemma). Här ser jag inte så många hundar så man får ta kort på det man hittar...

Idag var det dags för simlektion nr 3... Alfons går fortfarande förväntansfull in i lokalen men idag blev det skakiga ben när vi kom in i poolrummet. Han gillar inte att bli duschad, han gillar inte att få på sig flytvästen, han gillar inte att bli ilyft i vattnet. Han simmar dock väldigt mycket bättre och kan slappna av riktigt bra när han får vila sig vid bassängkanten i instruktören Camillas famn. Skam den som ger sig! Han är en glad gamäng när han får av sig flytvästen - lättad över att han inte drunknade den här gången heller! Jag ser faktiskt det här som en självförtroendebyggande aktivitet. Han behöver få vara med om lite saker som han skräms lite av men som går riktigt bra till slut. Han måste lita på mig och att jag inte gör något som skadar honom. På torsdag är det dags igen men han får vila nästa vecka för då är jag bortrest. Hur ska jag klara en hel vecka utan min velourpojke? Får väl pussa på min lilltjej som följer med mig till släkten i Österrike.

I morse la jag ett spår till Alfons för att testa om han skulle lyckas spåra och hitta sina leksaker. Jag gick rakt ut i skogen från vårt normala promenadstråk och la dels godisbitar i mina spår, dels leksaker på lite lagom avstånd. Sen lät jag spåret vila i en halvtimme. Jag tog dit Alfons, satte på honom spårselen och sa "Spåra"! Han bara tittade på mig och satte sig ner sen. Han begrep inte riktigt vad jag ville att han skulle göra. Jag har tyvärr sagt kommandot "Sök" när jag vill att han ska lukta på marken och nu har jag förstått att det är något helt annat. Jag borde ha sagt "Spåra"! Just nu skiter jag i det. Jag vill bara att han ska förstå att spåren leder någonstans. Jag sa "Sök" och då började han spåra. Han gick i mina spår och hittade leksak efter leksak. Han blev lite chockad när jag gapade och skrek att han var så fantastiskt duktig när han hittade leksakerna men hämtade sig snabbt. Han var riktigt upprymd när vi hade spårat klart och jag tror att detta är en sport för min velourpojke. Att spåra efter blodspår upplever han nog som jätteläskigt - vem vet vad som väntar där framme... Men att spåra efter mattes doft - det är däremot helt ofarligt och tryggt! Oj oj, vilken skillnad i spåret. Det är bara att inse att han är en vek kille som inte gillar för stora utmaningar. Här får vi ta det easy... Sen lite senare på eftermiddagen, precis innan det började skymma, gick vi på en promenad med Sassa och matte Ulrika. Jag njuter i fulla drag av att vara ute i skog och mark tillsammans med hundarna. Vet inte riktigt vad det är men jag bara njuter... Att gå i skogen utan hund är otänkbart. Det är något speciellt med att se hundarna ta för sig av friheten som bjuds. Filmade några korta sekvenser från dagens promenad - helt oredigerade dock - så att även ni ska få känna på härligheten! Tänk att Sassa är hela 9 1/2 år - så fräsch fortfarande!

Igår tillbringade jag och Alfons förmiddagen på Solna BK för att delta i inspelningen av en film. Det var jättespännande och jag hann inte ta några egna bilder så jag länkar istället till Eva Bodfälts blogg där ni ser oss på några bilder. Tänk vad det är svårt att filma djur. De kan ju inte låtsas vara överraskade eller förvånade som vi människor kan (nåja, i alla fall vissa av oss) utan man måste fånga ett ögonblick som med säkerhet inte kommer att kunna upprepas på beställning. Filmen ska handla om skvaller, och normalt sätt är Alfons jättebra på det. På promenaden tvärstannar han alltid om nåt oväntat dyker upp. Alfons kände sig hemma rätt snart i miljön där på Solna BK även om han aldrig varit där förut så det var ju lögn i h-e att få honom att skvallra när kameran gick... Det var i alla fall väldigt intressant att se hur en filminspelning går till och att det verkligen ÄR svårt att filma barn och djur.

Idag var det dags för simlektion nr 2. Redan när Alfons hoppade ur bilen märkte jag att han var lite spänd. När vi kom in i lokalen så var han på helspänn, men mer av den förväntansfulla sorten än skräckslagen. När han blir så där tramsig så vet jag att han tycker att det är lite otäckt. Men han blir samtidigt inte rädd utan mer som ett barn som gärna vill hålla handen! Det här är otroligt bra träning för hans självförtroende. Det var säkert en näradödenupplevelse för honom förra gången men han kunde samtidigt minnas att det slutade bra. Jag var själv med honom först och duschade av honom. Bara det är en pärs men jag lyckades få honom att stå stilla. Sen var det dags för flytvästen och det gick också bra. När vi väntade på instruktören så gick jag upp och ner för rampen till poolen med honom. Bara så att han fick känna på den igen och veta att han fick gå ner igen. Sen när instruktören kom var det dags att baxa i honom i poolen. Han är så tung när han sätter den sidan till... Som en betongsugga. Han skulle absolut inte i! Men det gick och tamejtusan - han simmade mycket lugnare denna gång. Varför gör jag det här då undrar säkert någon. Han är ju inte skadad eller nåt. Jo, jag gör detta i preventivt syfte. Om han någon gång skulle bli skadad så är det ju så otroligt mycket lättare att rehabilitera en hund som redan kan simma i en hundpool. Att göra det jag gör nu med en skadad Alfons vore otänkbart med tanke på hur vi baxar med honom! Min förra hund Allis genomgick TPLO-operationer på båda korsbanden bak och den rehabiliteringen var inte att leka med. Hon fick gå i en Treadmill och sakta bygga upp benen igen och jag vet alltför väl hur svårt det var. Sen är jag helt övertygad om att han kommer att hålla bra mycket bättre om han får bygga upp sin kropp genom att simma. De rör ju sina ben på ett helt annat sätt i vattnet - tar ut rörelserna maximalt men helt utan belastning. Nu snarkar Alfons här på golvet och han är helt slut... På tisdag och torsdag nästa vecka är det dags igen...

Idag var det dags för premiärdoppet för Alfons hos Haninge Hundhälsa i deras simbassäng. På med flytväst (största storleken) och sen uppför rampen och sen var det TVÄRSTOPP! Alfons skulle INTE bada! Med förenade krafter (instruktör Camilla och två elever) baxade vi i honom i bassängen och där kämpade Alfons för sitt liv - trodde han i alla fall! Han simmade med höga framben så att det skvätte åt alla håll. Jag lyckades få på mig ett plastförkläde men jag var dyngsur ändå. Han fick plaska runt så där panikartat och sen drog Camilla in honom till kanten där han fick hänga och vila.

Idag tillbringade vi ännu en härlig dag i Lill-Jansskogen. Alfons som ensam kille och en massa härliga hundtjejer!

Idag har vi avverkat den första dagen av två på blodspårskursen som vi går genom Dogma. Vi hade fantastiskt höstväder - sol och lagom varmt. Sex hundar deltar plus kursledaren Karins rottis Tindra.