Velourpojken Alfons

Veckan som gått har vi tagit det lugnt. Ingen hundsim eftersom Alfons har ätit penicillin. Koppelrastning var veterinärens råd eftersom hans kropp behöver all kraft att läka ut den onda halsen. Vi har gjort lite roliga saker på stadspromenaderna istället. Det finns ju roliga grejor att hoppa upp på även i stan! Nu kan inte Alfons gå förbi en enda bänk utan att hoppa upp på den! Sen har vi så roliga lampor i parken utanför kontoret! De är lampor som kommer upp ur marken och de är ca 3 dm höga. Ser lite ut som såna där pallar som cirkuselefanter kliver upp på! Där tränar vi bakdelskontroll! Nu har Alfons fattat att jag vill att han kliver upp på den med framtassarna. Jag är så himla glad över att ha upptäckt klickerträning. Det är ju så lätt att kommunicera med sin hund genom klickern. Där gjorde du rätt - klick! Det tog inte många gånger att shapa upp honom på den. Kollegans Selma är ju också med på promenaderna och här ser man hur viktigt det är att vänta uuuuut sin hund. Selma verkade inte alls förstå vad hennes matte ville. Ge mig henne, sa jag. Jag måste få prova! Sagt och gjort. Jag stod med Selma mitt emot mig och klickade så fort hon råkade snudda lampan. Rätt som det var så gick hon bort från lampan och då sa hennes matte att - titta nu går hon iväg och tänker på nåt annat. Nej, vänta så jag. Vänta... Det här jag ju sett så många gånger med Alfons. De behöver fundera. Tänka, begrunda. Fatta sina beslut själv. Rätt som det var så gick hon tillbaka och skrapade med sin lilla tass på lampan. Önskar att jag kunde ha tagit ett foto av en matte med hakan nere vid backen. Selma är ju oförskämt lättlärd! Nästa gång klev hon sonika upp med framtassarna. Det blev jackpot, fyrverkerier och hurrarop! Då var vi duktiga nog och SLUTADE DÄR! Ska bli så spännande och se hur hon reagerar i morgon på promenaden... Rapport kommer. I lördags var jag och Alfons på apporteringskurs hos Eva Bodfäldt. Jag behöver väl inte nämna att det var mest Retrievervovvar men också en bedåååårande Bracco Italiano som hette Joplin. Så fin! Nån gång ska jag bara ha en sån. De rör sig om om de svävar en bit ovanför marken. Som vanligt var kursen jätteintressant och som vanligt åker man därifrån med nya lärdomar, idéer och ett söndersmulat moment ;-) Det sistnämnda menar jag inte på ett negativt sätt. Man kan inte vara för noggrann när det gäller att sätta ihop ett moment. Vi kom väl fram till att apporteringsmomentet bestod av 1. Sitta kvar 2 Springa ut till apporten på kommando 3. Gripa apporten 4. Vända tillbaka med fokus på föraren 5. Springa tillbaka utan att tugga på apporten. 6. Släppa apporten på kommando (inte förr) inne hos föraren. Jag har säkert missat nåt moment. Kan väl säga att Alfons kan 1. Sitta kvar och 2. Springa ut på kommando. Sen var det bara pannkaka av alltihopa. Han sprang tillbaka utan direkt fokus på mig - han bara larvade runt och ruskade med huvudet. Kan visserligen bero på att han fick apportera sin leksak (hur tänkte jag där?). Först och främst måste vi öva på att gripa apporten - utan att tugga - och helst hålla kvar. Vi måste öva mer på handtarget och få honom att trycka apporten mot min hand. Det här är jättesvårt! Alla delmomenten måste sitta innan man kan sätta ihop det hela till ett helt moment. Hittade en bra detaljbeskrivning av momentet i min bibel från Canis. Idag har vi bara softat och gått en promenad i regnblöt skog. Inte för att Alfons brydde sig om det blöta. Vi fick sällskap av lilla Totti med matte och först ville ju Alfons bara leka. Han slänger sig fram i lekinviter och Totti blev ju livrädd. Men vi gick som sagt en runda och sen gick vi in och fikade hemma hos Totti. Det gick hur bra som helst inomhus. Alfons är ju van vid lilla Selma och är försiktig inomhus. Totti försökte få igång Alfons men tji - den gubben gick inte. Alfons är ju en sån snäll och bra hund med andra vovvar. Så vill jag att han förblir! Nu laddar vi för en ny arbetsvecka med mycket bus på kontoret.

I helgen har vi varit på en träff för Cane Corsoklubbens Stockholmsavdelning. Hela 17 hundar kom! Det var jättetrevligt och roligt att se så många olika vovvar. Alfons blir larvig som vanligt när det blir lite för mycket för honom - han är för rolig. Då vill han busa med mig, kanske för att lätta på trycket...? Det var en maffig syn att se alla hundarna när vi gick en kort promenad innan ringträningen körde igång. Nicke, som arrangerade det hela, hade anlitat Agatha som är duktig på det här med utställning. Vi gick en promenad först så att hundarna kunde lukta av varandra. Det blir mindre intressant på så sätt när de vet vem de har att göra med (vete sjutton hur det går till). De kan verkligen läsa in mycket i andra hundars dofter. Vi tänkte att det skulle blir lite mer koncentration under ringträningen på så sätt. Fler bilder från träffen finns här!

Lix utmanade Alfons och då bangar man ju inte förståss! Jag har ställt frågorna nedan till Alfons och han har svarat mig så ärligt och trovärdigt som möjligt. Finns en liten risk att jag missförstått någon men det är smällar man får ta när man inte talar människospråket, Alfons!

Idag fick Selma och Alfons besöka ungdomsmottagn... jag menar veterinären. Vi ville kolla hur det egentligen står till med halsarna på vovvarna. Alfons äter ju gräs som en hel ko och har blivit ointresserad av maten jag häller upp vilket talar för att han har ont i halsen. Selma har behandlats för tonsillit för en tid sedan men är röd i ögonen igen. Med tanke på de tungkyssar de ger varandra ständigt och jämt så kändes det bra att kolla upp detta.

Jag följer en del bloggar och av en slump har en del av dem handlat om den ständiga frågan - att vara ledare över sin hund. Det är himla intressant att ta del av allas tankar och man slås av hur inställningen svängt under de senare åren. Numera betraktar åtminstone jag folk som utgår från att hunden försöker ta över ledarskapet så snart tillfälle ges med stor skepsis. Har vi inte kommit längre än så? Carro berättar i sin blogg om hur svår en diskussion om detta kan vara! Det är som om man pratar om olika saker om man inte delar samma värdegrund. Det har hänt mycket inom hundvärlden under de senaste åren. Man har gått från att få hunden att göra som man vill genom tvång och tillrättavisningar till att bli mer passiv och förstärka det som är bra. Man får nästan hjärntvätta sig själv men när man väl anammat det synsättet så går det av bara farten. Till en början är det himla svårt - det är ju så mycket lättare att vara reaktiv än proaktiv, d v s reagera på felaktigt beteende istället för att förstärka det som är bra! Det kräver att man är ständigt närvarande med sin hund under promenader och då går det inte an att gå och snacka i mobilen. Alfons är ju för det mesta en väldigt enkel hund. Han lämnar inte mig gärna när vi är ute och går och jag har därför inte behövt tampas med en hund som drar iväg. Det här beror inte på att jag har så särskilt bra pli på min hund utan det beror på hans personlighet. Han har liksom inte någon önskan att lämna min sida. När han befinner sig på säker och trygg mark (hemma på tomten) vågar han desto mer. I morse när jag var ute och hissade flaggan för husse som fyllde år, så gick ett par förbi vår tomt. Alfons rusade fram till vår infart skällande som en galning. Det är inte ok och jag kan bara inse att jag inte får stopp på honom i det läget. Jag går inte efter honom för det får motsatt verkan. Då flyttar han bara fram sina positioner. Det ligger djupt nedärvt att bete sig på det här sättet som den vakthund han är. Frågan är hur mycket man ska tjafsa med sin hund om detta som känns så rätt för honom att göra. Det var ju trots allt en vakthund jag köpte! Jag har för det mesta kompostgaller som spärrar vår infart för att åtminstone hindra honom från att springa ut på vägen. Det är ju så att man antingen får ha koll på hunden eller ha koll på belöningarna...

För det mesta låter Alfons Loke vara i fred men ibland så kan han bara inte låta bli... När man ser detta så kommer i alla fall jag att tänka på Lisbeth Salanders brorsa - ni vet han som inte kan känna smärta.

Ja, då börjar vår lilla pöjk att bli större (i huvudet alltså). Kroppsligt är han stor redan. Folk tror att jag driver med dem när jag säger att han är 14 månader gammal. Han väger i alla fall runt 54 kg. I huvudet är han fortfarande som en pojke på en 6-7 år skulle jag tro. Han börjar gå utanför tomten fast han inte får. Han kommer inte när man ropar. Igår när jag var ute på skogspromenad så stötte jag ihop med en matte och hennes goldenhanne. Hon frågade om de fick hälsa. Ja, om din hund är en bra och snäll hund så går det bra, svarade jag. Man kan aldrig vara för kräsen och noggrann när det gäller att välja lekkamrater till sin hund. Jo, svarade hon. Han är schysst, vill bara tala om att han är äldst. Först så blev nog Alfons lite paff, för den andra hunden tog sig lite väl stora friheter... Alfons försökte komma undan men sen tänkte han nog: Inte ska du komma här och tro att att du är nåt, gubbstrutt! Han ställde sig på bakbenen och lade sina framben runt om den andra hundens hals. Då blev nog den andra matten lite orolig för hennes hund är i alla fall 8 år och hade lite ont i en framtass. Så vi bröt där. Här märkte jag att Alfons tuffat till sig lite. Hade nog väntat mig att han skulle lyssna på den äldre hunden. I skogen mötte vi också en tjej som var ute och promenerade, så jag kopplade Alfons när hon skulle passera. Åh, sa hon, en Cane! Får jag hälsa? Jomenvisst! Alfons dreglade ner henne totalt men det gjorde ingenting. Hon hade en Boxer hemma så hon var van. Tur! Hon hade aldrig träffat en Cane i verkligheten och var jätteintresserad av Alfons. När vi stod och pratade så började Alfons rejsa runt oss, upp i skogen, ner till vattnet för att avsluta med ett jättehopp upp på två stora stenar som stod bredvid oss. Där stod han och väntade på godis, vilket han också fick. Han är så rolig! Hade med mig två likadana bollar på snören som jag kastar ut i skogen ibland. Han springer som en gasell och hämtar in dem men slarvar lite med avlämnandet. Han droppar bollen lite för tidigt. Jag brukar stå där och vänta ut honom för till slut så fattar han att han först måste komma hela vägen in med den första bollen, innan den andra slängs ut. Som vanligt håller jag på för länge. Måste lära mig att bryta i tid - innan han tröttnar. Idag gick vi samma runda fast med Ridgebacken Sassa med matte Ullis som sällskap. De hade jättekul men ibland blir Alfons lite för mycket. Sassa är ju i alla fall över 9 år gammal och det gör nog ont att få en tung jättebebis på sig. Alfons är jättelyhörd och slutar genast när hon piper eller ryter till. När vi nästan var hemma så ringde min äldsta dotter. Hon hade träffat en kille vid busshållsplatsen som berättade att de nästan kört på en Grand Danois och en Pitbullblandning som sprang lösa längs med vägen. De hade stannat och försökt fånga dem men de var för skygga. Han undrade om hon visste vem som ägde hundarna så hon ringde mig. Varken jag eller Ullis kände till någon som hade såna hundar i området. Jag lämnade Alfons hos Ullis för jag tänkte sannerligen inte riskera att möta två lösa hundar av den sorten i skogen. Först när jag gick där i skogen över till vår tomt så slog det mig att jag kanske inte heller ville möta dem ensam.... Too late, det var bara att gå hem. Där stod mannens fru och berättade att hundarna först varit in på grannens veranda och sedan sprungit vidare ner i skogen just mot vårt håll. Huvaligen. Jag vet inte om någon fick tag i hundarna - hoppas det för allas skull. Jag gillar inte när det kommer två hundar tillsammans lösa, de blir på nåt sätt primitiva jägare och man vet aldrig hur det slutar. I fredags simmade Alfons igen och den här gången gick det riktigt bra. Jag åkte dit så att jag var där i god tid. Alfons blev lite lugnare av att bara vara i simlokalen en stund innan det var dags att plumsa i. Han simmade riktigt bra så instruktören Camilla beslöt att han nu skulle få simma runt längs med bassängens kanter. Jag sprang i förväg med ena linan och lockade på honom och han simmade efter. Det gick faktiskt strålande. Han blev lugnare av att se att han själv kunde styra och ta sig dit han ville. Sen var det ju så att varje gång han passerade uppgången så ville han ju självklart försöka komma upp. Men landgången var uppdragen så tji fick han. Han verkar inte ha blivit avskräckt vad gäller vatten för idag på skogspromenaden tog han sikte på vattnet i myren och bara plöjde igenom så att det skvätte åt alla håll och kanter. Det är så härligt att se när han tar för sig i skogen. Måste fixa en riktigt bra videokamera så att jag kan plåga er med en massa filmer...

Är precis hemkommen från en tjejmiddag där de små flickorna bjöd in oss tanter på spa. De hade gjort i ordning en skön bädd i deras badrum. Åh, vad vi njöt av massage, kill under fötterna och varm vetekudde runt nacken. Alfons är också en riktig njutare. Han älskar när stormatte Andrea killar honom på huvudet. Passade på och fotade honom och filmade även en liten snutt. Han vickar så sött på huvudet så att hon ska komma åt ordentligt överallt.

På vårt advokatkontor har vi två biträdande djurister, vaktchefen Alfons och hans assistent Selma. För det mesta står jag och kollegan (tillika matte till Selma) med ett fånigt leende på läpparna och betraktar våra medarbetare medan de leker och har skoj. I morse när jag och Alfons kom till jobbet stod Selma och väntade ivrigt med en kaffemugg i papper runt nosen. Den hade hon fyndat i en papperskorg! Givetvis skulle Alfons absolut ta den ifrån Selma. Den blev rätt snart tillplattad och så här såg det ut när Selma försöker ta tillbaka resterna av muggen som Alfons lagt beslag på.

Det blev ett kärt återseende när vi kom hem igen, jag och lillmatte Karla. Alfons blev alldeles till sig och visste inte hur han skulle visa sin glädje! Han ömsom boxades, bet, snurrade runt och skuttade rakt upp i luften! Han blev såååå glad och det var jag också så klart. Hela kvällen har han småviftat på svansen så fort han sett mig. Nu snarkar han skönt i soffan... Åh, det värmer gott i hjärtat när man får vara nära sin älskling igen! I morgon väntar jobbet igen och då blir det ett kärt återseende med flickvännen Selma. Hon går numera under beteckningen Persianflickan eftersom hon blivit klippt för första gången... En varm och go velourpojke kommer väl till pass då!

Är i Österrike för tillfället och hälsar på släkten men saknar min lilla pojke... (och givetvis alla andra i familjen som stannade hemma). Här ser jag inte så många hundar så man får ta kort på det man hittar...

Idag var det dags för simlektion nr 3... Alfons går fortfarande förväntansfull in i lokalen men idag blev det skakiga ben när vi kom in i poolrummet. Han gillar inte att bli duschad, han gillar inte att få på sig flytvästen, han gillar inte att bli ilyft i vattnet. Han simmar dock väldigt mycket bättre och kan slappna av riktigt bra när han får vila sig vid bassängkanten i instruktören Camillas famn. Skam den som ger sig! Han är en glad gamäng när han får av sig flytvästen - lättad över att han inte drunknade den här gången heller! Jag ser faktiskt det här som en självförtroendebyggande aktivitet. Han behöver få vara med om lite saker som han skräms lite av men som går riktigt bra till slut. Han måste lita på mig och att jag inte gör något som skadar honom. På torsdag är det dags igen men han får vila nästa vecka för då är jag bortrest. Hur ska jag klara en hel vecka utan min velourpojke? Får väl pussa på min lilltjej som följer med mig till släkten i Österrike.

I morse la jag ett spår till Alfons för att testa om han skulle lyckas spåra och hitta sina leksaker. Jag gick rakt ut i skogen från vårt normala promenadstråk och la dels godisbitar i mina spår, dels leksaker på lite lagom avstånd. Sen lät jag spåret vila i en halvtimme. Jag tog dit Alfons, satte på honom spårselen och sa "Spåra"! Han bara tittade på mig och satte sig ner sen. Han begrep inte riktigt vad jag ville att han skulle göra. Jag har tyvärr sagt kommandot "Sök" när jag vill att han ska lukta på marken och nu har jag förstått att det är något helt annat. Jag borde ha sagt "Spåra"! Just nu skiter jag i det. Jag vill bara att han ska förstå att spåren leder någonstans. Jag sa "Sök" och då började han spåra. Han gick i mina spår och hittade leksak efter leksak. Han blev lite chockad när jag gapade och skrek att han var så fantastiskt duktig när han hittade leksakerna men hämtade sig snabbt. Han var riktigt upprymd när vi hade spårat klart och jag tror att detta är en sport för min velourpojke. Att spåra efter blodspår upplever han nog som jätteläskigt - vem vet vad som väntar där framme... Men att spåra efter mattes doft - det är däremot helt ofarligt och tryggt! Oj oj, vilken skillnad i spåret. Det är bara att inse att han är en vek kille som inte gillar för stora utmaningar. Här får vi ta det easy... Sen lite senare på eftermiddagen, precis innan det började skymma, gick vi på en promenad med Sassa och matte Ulrika. Jag njuter i fulla drag av att vara ute i skog och mark tillsammans med hundarna. Vet inte riktigt vad det är men jag bara njuter... Att gå i skogen utan hund är otänkbart. Det är något speciellt med att se hundarna ta för sig av friheten som bjuds. Filmade några korta sekvenser från dagens promenad - helt oredigerade dock - så att även ni ska få känna på härligheten! Tänk att Sassa är hela 9 1/2 år - så fräsch fortfarande!

Igår tillbringade jag och Alfons förmiddagen på Solna BK för att delta i inspelningen av en film. Det var jättespännande och jag hann inte ta några egna bilder så jag länkar istället till Eva Bodfälts blogg där ni ser oss på några bilder. Tänk vad det är svårt att filma djur. De kan ju inte låtsas vara överraskade eller förvånade som vi människor kan (nåja, i alla fall vissa av oss) utan man måste fånga ett ögonblick som med säkerhet inte kommer att kunna upprepas på beställning. Filmen ska handla om skvaller, och normalt sätt är Alfons jättebra på det. På promenaden tvärstannar han alltid om nåt oväntat dyker upp. Alfons kände sig hemma rätt snart i miljön där på Solna BK även om han aldrig varit där förut så det var ju lögn i h-e att få honom att skvallra när kameran gick... Det var i alla fall väldigt intressant att se hur en filminspelning går till och att det verkligen ÄR svårt att filma barn och djur.

Idag var det dags för simlektion nr 2. Redan när Alfons hoppade ur bilen märkte jag att han var lite spänd. När vi kom in i lokalen så var han på helspänn, men mer av den förväntansfulla sorten än skräckslagen. När han blir så där tramsig så vet jag att han tycker att det är lite otäckt. Men han blir samtidigt inte rädd utan mer som ett barn som gärna vill hålla handen! Det här är otroligt bra träning för hans självförtroende. Det var säkert en näradödenupplevelse för honom förra gången men han kunde samtidigt minnas att det slutade bra. Jag var själv med honom först och duschade av honom. Bara det är en pärs men jag lyckades få honom att stå stilla. Sen var det dags för flytvästen och det gick också bra. När vi väntade på instruktören så gick jag upp och ner för rampen till poolen med honom. Bara så att han fick känna på den igen och veta att han fick gå ner igen. Sen när instruktören kom var det dags att baxa i honom i poolen. Han är så tung när han sätter den sidan till... Som en betongsugga. Han skulle absolut inte i! Men det gick och tamejtusan - han simmade mycket lugnare denna gång. Varför gör jag det här då undrar säkert någon. Han är ju inte skadad eller nåt. Jo, jag gör detta i preventivt syfte. Om han någon gång skulle bli skadad så är det ju så otroligt mycket lättare att rehabilitera en hund som redan kan simma i en hundpool. Att göra det jag gör nu med en skadad Alfons vore otänkbart med tanke på hur vi baxar med honom! Min förra hund Allis genomgick TPLO-operationer på båda korsbanden bak och den rehabiliteringen var inte att leka med. Hon fick gå i en Treadmill och sakta bygga upp benen igen och jag vet alltför väl hur svårt det var. Sen är jag helt övertygad om att han kommer att hålla bra mycket bättre om han får bygga upp sin kropp genom att simma. De rör ju sina ben på ett helt annat sätt i vattnet - tar ut rörelserna maximalt men helt utan belastning. Nu snarkar Alfons här på golvet och han är helt slut... På tisdag och torsdag nästa vecka är det dags igen...

Idag var det dags för premiärdoppet för Alfons hos Haninge Hundhälsa i deras simbassäng. På med flytväst (största storleken) och sen uppför rampen och sen var det TVÄRSTOPP! Alfons skulle INTE bada! Med förenade krafter (instruktör Camilla och två elever) baxade vi i honom i bassängen och där kämpade Alfons för sitt liv - trodde han i alla fall! Han simmade med höga framben så att det skvätte åt alla håll. Jag lyckades få på mig ett plastförkläde men jag var dyngsur ändå. Han fick plaska runt så där panikartat och sen drog Camilla in honom till kanten där han fick hänga och vila.

Idag tillbringade vi ännu en härlig dag i Lill-Jansskogen. Alfons som ensam kille och en massa härliga hundtjejer!

Idag har vi avverkat den första dagen av två på blodspårskursen som vi går genom Dogma. Vi hade fantastiskt höstväder - sol och lagom varmt. Sex hundar deltar plus kursledaren Karins rottis Tindra.