Ensam igen
Nu är jag suuuur! Hela blogginlägget försvann när jag skulle ladda upp det! Får försöka skriva det igen medan jag kommer ihåg vad jag skrev. På ett ungefär i alla fall... Nu har Sassa återförenats med sin flock och Alfons är ensam hund igen. Jag beundrar er alla som har fler hundar än en hund. Det är inte så att Sassa är jobbig på något sätt men hundarna blir liksom lite mer hundar när de är tillsammans. Återupptog lite träning igen. Det har varit total semester även på den fronten. Det är roligt att se att även Alfons visar förnyad energi igen. Fick tidningen Canis häromdagen och den tidningen är så himla bra. Det fanns två artiklar som fångade mitt intresse, en om hur man lär hunden kommandot LOSS och en om hur man kampar bra med hunden. Vad gäller loss så har vi fått börja om från början. Två likadana leksaker, en bakom ryggen och en som Alfons redan hänger i. Sen tar jag fram den andra och Alfons släpper mycket riktigt den första. Inget losskommando än. På något konstigt sätt blir enminutspass tio minuter långa utan att man förstår hur det gick till... och återigen så MÅSTE JAG LÄRA MIG ATT SLUTA EFTER EN LYCKAD REPETITION! Det är först när det inte funkar längre som man vaknar upp och inser att man borde ha slutat för 9 minuter sedan... Jag körde också lite apportövningar. Slängde iväg en leksak som Alfons måste avlämna (helst) i handen innan jag slänger iväg nästa. Det funkar rätt bra. Här märker man nyttan av att Alfons kan handtarget rätt bra. Det här med loss känns viktigt att Alfons verkligen kan. När ungarna leker med honom så blir han lätt exalterad och han är ju rätt tung att få på sig om han sätter den sidan till. Han måste kunna spelreglerna helt enkelt.
Matte sa LOSS! Se inte ut som att du inte förstår vad jag menar!
Landkrabban Alfons
Häromkvällen tänkte vi ta med Alfons när vi skulle åka till kompisar sjövägen... Begriper fortfarande inte hur jag tänkte mig att det skulle ha gått till... Jag vet ju att Alfons inte är överförtjust i att bada. Han har ännu inte provat på att simma, men går gärna ut i vattnet och hämtar pinnar som jag slänger ut. Först letade jag reda på flytvästen i förrådet. Den accepterade Alfons utan vidare. Därmed var första steget på operation "Få med Alfons i båten" avklarat. Han är ju en riktigt stilig kille i flytvästen!
Sen återstod den kritiska delen - att få Alfons att kliva ombord på båten. Det gick inte. Han vägrade att flytta sig en millimeter och jag kan säga att man rubbar inte Alfons om han gett sig den på att stå still. Han liksom växer fast i marken. Jag lyckades baxa över hans framdel på båtens för men sen gick det inte mer. Framdelen stod på fören, guppandes upp och ner medan bakdelen stod kvar på bryggan. Det går ju inte att lyckas med det här under tidspress och tvång! Ibland är man en riktigt korkad matte! Nej, det var bara att acceptera nederlaget och gå hem med Alfons. Jag får lägga upp en plan och jag tror att den kommer att innehålla en landgång. Vi får först öva på marken, sen på stranden och sen på bryggan - ja, ni fattar. Jag har i alla fall en plan!
Äta sig i form
Går det verkligen att äta sig i form? Jag misstänker att det är möjligt när det gäller hundar... Sassa är inte så vidare förtjust i sin mat. Hon buffar med nosen och försöker trycka maten genom matskålen, tar några bitar och lägger dem utanför matskålen för att slutligen ta ett par stycken. Lägger jag i Alfons mat i hennes skål blir det däremot annat ljud i skällan! De försvinner fortare än kvickt. Utan tjafs. Nu är det ju dessvärre så att Alfons äter Royal Canin Giant och det har ju sina sidor. Jag har redan noterat små förändringar hos Sassa. Hon har börjat dregla som Alfons. Så här såg hon ut häromdagen på promenaden.
Ett mindre underbett har börjat framträda och hennes huvud och bröstkorg har börjat växa betänkligt. Ullis, det är inte säkert att du känner igen Sassa när ni kommer och hämtar henne...
I dag när vi gick på promenad såg det ut så här på stenen. Alfons hoppade mycket riktigt upp utan kommando! Det blev lite trångt däruppe på toppen men det gick till slut... I alla fall en av dem hade rutin på det där!
Helan och halvan...
...eller kanske Kling & Klang? Vilket team dessa två hundar är! Alfons får syn på något som gör att han måste skälla till. Ut kommer Sassa i en sällan skådad fart, utan någon som helst aning om vad Alfons skällde på. Alfons blir skiträdd när hon kommer utfarande så där, ylande och skällande, så han vänder in till tryggheten och letar upp oss, ivrigt svansviftande. Han gör så när han blir lite skrajsen. Sassa irrar runt ute och grubblar över vad det var som Alfons skällde på. Vilket team säger jag bara. Idag så fick Sassa syn på mannen som backade ner ett släp på tomten. När hon blir ivrig så inleder hon sitt skall med ett regelrätt skrikylande! Man tror minst att hon fått ett ton böcker över sig eller nåt. När det hände så kom Alfons uppbrakande i köket. Han höll på att missa trappen upp, så rädd blev han. Där låg han och sov i godan ro innan helvetet brakade lös... Ibland önskar man att man hade kameran med. I morse när jag släppte ut dem för att de skulle göra sin morgontoalett så satte de sig samtidigt åt samma håll och gjorde nr 2. Det såg verkligen hysteriskt komiskt ut! Eller är det jag som har lite konstig humor...? Idag har vi haft födelsedagskalas här hemma. Morgonen inleddes traditionsenligt med sång på sängen med hundackompanjemang. Alfons börjar greppa detta riktigt bra och vet precis vad som förväntas av honom. "Gjorde jag rätt nu, matte?" tycks Alfons tänka...
På kvällen följde lite festligheter med en massa ungdomar. Hundarna var hur coola som helst, minglade runt som värsta partylejonen! Igår tog jag ut hundarna på en långpromenad själv. Sassas flexikoppel satte jag i Baggenbältet runt midjan och Alfons hade jag antingen i koppel eller lös. Han är som ett föl som följer stoet när vi är ute. Skulle aldrig få för sig att dra (just nu i alla fall). Han är lite rolig. Han stannar upp, låter oss gå en bit framåt och sen sätter han högsta fart förbi oss för att stanna ett par tre meter framför oss, aldrig längre. Igår när jag gick förbi en stor sten som jag brukar låta Alfons hoppa upp på, så sa jag "hopp upp" och tänkte inte på att jag även var ute med Sassa, stenarnas drottning! På en given signal tog de båda hundarna samtidigt ett skutt upp på samma sten och det var trångt om saligheten vill jag lova! Men de fixade att stå kvar! Det var också ett sånt där Kodakmoment utan kameran till hands... Nu sover de gott för natten.
Early encounter
Natten gick utmärkt. Alfons föredrog att ligga nedanför vår trappa upp till sovrummet och Sassa lade sig i sin korg, lite dämpad av munkorgen. Tidigt i morse släppte mannen ut båda hundarna för att de skulle få kissa och jag hör bara ett vrål från honom: FAN, JÄVLA SKIT! HIT SASSA! Jag hinner se ett ljusbrunt streck som till färgen liknar Sassa men det var ett rådjur som irrat sig in i vår trädgård. Och efter sprang Sassa minst lika fort. Att hon ens hann uppfatta att det var ett rådjur! Nu är ju nästan hela trädgården omgärdad av fårstängsel/staket så rådjuret blev inträngd i ett hörn utan möjlighet att ta sig därifrån. För Sassa var det ju bara jakten som var rolig så efter att hon trängt upp rådjuret i ett hörn sprang hon (nästan) lika fort tillbaka in igen, till mannens lättnad och förvåning. Rådjuret sprang ut fortare än kvickt. Alfons då...? Ja, han stod stel som en staty utanför dörren och bara betraktade spektaklet. Det var nog för tidigt på morgonen för hans smak. Han tyckte nog också att det blev lite otäckt med en husse som blev så där upprörd. Alfons är lite känslig för sånt. Inga höjda röster för hans del om han kan välja. Jag önskar att jag hade haft kameran med sen när jag var ute med dem efter frukost. Alfons gjorde verkligen ALLT för att få igång lite lek med Sassa. Alfons gjorde en lekinvit hit och en lekinvit dit. Han hämtade benknotor som han slängde omkring sig. Allt medan Sassa stod där stilla - drottninglik liksom. Hade hon kunnat låtsasgäspa hade hon gjort det och blängt på Alfons med en disträ ointresserad blick. Alfons gav upp till slut. Nu öser regnet ner och hundarna ligger och sover middag. Så här skönt måste dagisfröknar tycka att det är när det är dags för barnens vila ;-)
Pensionat Barnvik
Nu har den nya gästen flyttat in! Sassa är en 9-årig Ridgebacktjej och var vår Allis bästa kompis. Nu är det Alfons tur att ta över henne. Det var lite pipigt när matte med familj åkte men det gick över efter en stund. Lite får man deppa när man är en liten hund...
Alfons var glad som en lärka över att få en sån läcker brud på besök. Vi kan väl säga att Sassa inte tyckte att det var lika kul att få en överglad ostyrig koloss över sig så hon sa till på skarpen! Ett par gånger till och med! Så nu vet Alfons var skåpet ska stå... Han fogade sig utan knot. Det är värre med Loke, vår katt. Sassa tycker att katter skall jagas, gärna upp i närmaste träd. Loke är dock smart så han håller sig på sin kant. Vi har fått lov att plocka fram kompostgaller och grindar för att ordna fri lejd för honom. Han har sin kattlucka och kan gå ostört in till köket utan att riskera livet.
Annars har vi mest tagit det lugnt idag. Måste ju vänja sig vid att ha två hundar... Fick sällskap av mannen på kvällspromenaden så den gick utan problem. Hade en liten incident med två bassets som mejade ner kompostgallret som deras matte trodde skulle hålla (eller hur!) och så sprang (nåja, vaggade) de ut på vägen. Mannen, som gick med Alfons gjorde sig stor som ett hus och gick emot dem och det gjorde susen. De backade direkt och matten fick en chans att fånga in sina hundar. Det är obehagligt när hundar kommer ut så där utan att deras ägare har kontroll på dem. Jag vet att det är lätt hänt men det är inte ok! Ibland är det vilda djur som korsar vår väg på promenaderna. Härom kvällen när jag och Sassas matte gick med hundarna såg vi plötsligt ett konstigt djur som sprang ner från ett träd. Det såg ut som en ekorre i kroppen men som en katt i huvudet. Det var en skogsmård som vi hade sett. Strax därefter kom en stor grävling vaggandes på vägen. Påminner om sådana där hundar som jag har så svårt för - Welsh Corgies. Vad är det för en kompromiss? Korta ben, lång kropp, stort huvud, får inte riktigt ihop anatomin.
Här ligger hundarna trötta efter promenaden. I Sassas korg ligger en munkorg som hon måste ha på sig när jag inte har koll på henne. Hon har slickat upp ett sår på svansen och klarar inte av att ha tratt på huvudet. Hennes matte säger att hon står helt apatisk i timmar om hon får en sån på sig. Då fungerar munkorg bättre. Man får verkligen ha koll. Jag slumrade till i stolen ute i trädgården och vips så var hon där med sin tunga. Nu har hon fått munkorgen på sig för natten och Alfons verkar inte bry sig om att hon har den på sig. Tänkte först att de skulle ha "skilda sovrum" om Sassa känner sig stressad av att ha munkorgen på sig med Alfons i samma rum men det verkar gå finfint. Vi får väl se om jag säger detsamma i morgon när natten är avklarad... Vore så skönt om båda kunde sova nere i hallen. Vi har äntligen tagit oss samman och låtit Alfons flytta ut ur vårt sovrum. Han vill ju så gärna sova nära oss men det blir ju så förbenat med hundhår och dregel precis överallt. När han skakar sig så blir det dregel ända upp på tapeten! Det är så märkligt, men Alfons verkar nästan färga av sig! Det blir svarta fläckar på lakanet när han har dragit av sig sitt dregel. Jag lovar! Han kanske inte är svart egentligen utan bara infärgad ;-)
Utrensning
I två dagar har vi rensat vårt förråd på saker vi inte använt på ett tag och inte heller kommer att använda igen. Herregud vad man samlar på sig saker! Vi hann knappt lägga ut annonserna på Blocket igår kväll förrän folk mailade och sms:ade. I morse kom ett ungt par och köpte vår bäddsoffa och under dagen har vi sålt en bäddmadrass, en matta och en gunghäst. Det här var ju jätteintressant för Alfons. Han fick stifta bekantskap med grejer som han aldrig sett förut.
Annars är han mest nöjd med att ligga på gräsmattan och mysa med sin snuttefilt som han fick med sig från mamma Gali. Det är inte mycket kvar av den trasan kan jag lova...
Alfons har också en annan favorit och det är helt söndertuggad fotboll. Det blir ju så mycket lättare att få in den i munnen om den är tömd på all luft liksom... Inte mycket kvar av den heller... Han kommer gärna in med den i köket för att vi ska kasta ut den på gräsmattan. Den är verkligen en "superfräsch" leksak!
I förrgår tog vi en lång härlig skogspromenad med grannflickan Sassa. Hon var ju vår Allis allra bästa vän och har nu blivit en 9 år gammal Ridgebackflicka. Hon är väldigt fräsch för sin ålder och springer gärna omkring och busar. Det är så roligt att se hur Alfons med vördnad närmar sig henne. Han skulle liksom aldrig få för sig att bete sig så där ohyfsat som han gjorde mot Viggo. Hon bestämmer takten helt och hållet och han anpassar sig. Ingen diskussion. Sassa ska kanske bo hos oss nästa vecka - det kommer Alfons gilla! I morgon ska vi besöka Eva, en av Alfons beundrare. Det är faktiskt Eva som först sa att Alfons är en Velourpojke! Tänk så rätt hon hade!
Lilleman
Jag kom av mig lite där när åskan gick igår. Vågade inte sitta med datorn i vägguttaget ifall blixten slog ner. Alfons reagerade inte alls för jag tror inte att han hörde dundret helt enkelt. Han reagerade ju väldigt starkt på åskan sist men det kan ha berott på att Selma också blev så rädd. Sånt smittar ju av sig och de blev helt ifrån sig, båda två. Efter åskan kom regnet, det bara öste ner hela natten men det var efterlängtat av gräs och andra växter. Idag var det kvavt ute och väldigt fuktigt. Jag har stått och rödmålat staketpinnar hela dagen och varit i min egna värld. Med hörlurar med inbyggd radio i så stänger man effektivt ute allt från tjatiga barn till skällande hundar ;-) Njöt av programmet Sommar med Johan Rabaeus. Riktigt bra. Alfons lufsar runt och är där jag är, för det mesta. Han är snart 11 månader gammal och utvecklar sig på ett väldigt bra sätt. Han sitter fortfarande när han kissar (!) och jag undrar när pubertetstrotset kommer och hur det kommer att yttra sig. När han ser mig så fäller han ner öronen och viftar på svansen. Ni vet hur jag menar? Inte på ett undergivet sätt utan bara vänligt. Det finns absolut inget ont i honom, det är min absoluta magkänsla. Han må vakta när det kommer någon till huset men om besökaren inte låter sig skrämmas utan bara kliver på så lägger Alfons benen på ryggen och springer in. Han är liksom inte så stursk... Alfons är en väldigt fysisk hund och han vill vara nära, nära. Han inser nog inte hur stor han faktiskt är. Vill gärna ta min hand i sin mun när han blir glad och om det är riktig glädje så vill han gärna använda sina framtassar. Såg nyligen på Cane Corsoforumet att någon som var intresserad av rasen önskade sig en hund som försvarade honom och familjen om de skulle bli överfallna. Jag vill verkligen inte veta hur Alfons skulle reagera. Jag tror att en hund som är med om en sån grej aldrig blir sig lik mer. Läste om en väktarhund som var otroligt duktig - i träningssituationer. Sen på ett arbetspass så hände det - hunden fick försvara sig förare på riktigt. Sedan dess kan inte hunden arbeta längre. Det var som om att när hunden varit med om det på riktigt så tappar den tilltron till omvärlden. Därför hoppas jag att vi aldrig behöver vara med om något sådant utan att Alfons får fortsätta vara den vänliga själ han är.
"Favorit" i repris
Alla ni som minns Alfons äventyr med flexikopplet som jagade honom ända hem... Det var dags igen häromdagen men föremålet var denna gång den här:
Jag hade satt öglan på Alfons koppel runt benet på den här stolen medan jag lekte med en trasa ute på gräsmattan för att få Viggo att släppa en dojja som han snott. Hur tänkte jag här? Trodde jag att världens mest leksugne kille snällt skulle sitta och titta på när hans egen matte fånade sig på gräsmattan...? Utan Alfons! Skulle inte tro det va! Rätt som det var så brakade det bara till och över gräsmattan kommer Alfons i högsta fart - något förvånad eftersom han upptäckte att han hade en gigantisk stol efter sig. Jag hann bara tänka - jag måste fånga stolen (?!) vilket jag gjorde med mina ben. Kopplet släppte av sig själv för jag hade ju bara satt öglan runt benet. Idag går jag inte gärna i shorts om man säger så. Jag är helt blåslagen för det gör ONT att få en en studsande stol på sig. Eftersom jag nu har varit med om två snarlika situationer kan jag ändå passa på att jämföra Alfons utveckling. Någon nytta av eländet kan man ju i alla fall få! Den här gången var Alfons betydligt coolare. Om inte stolen hade släppt av sig själv så tror jag faktiskt att jag hade kunnat få honom att stanna. Det är faktiskt en utveckling som heter duga. Nu åskar det ute så jag tar en liten paus i bloggandet. Snart tillbaka!
Vapenvila
Tack för handfasta och bra råd! Idag har det gått riktigt bra. Vi har inte givit hundarna möjlighet att "leka" med varandra i trädgården utan Alfons har varit kopplad för att undvika lek som går överstyr. Det är nog som Camilla säger att Viggo känner sig osäker med det där svarta monstret som går på som en ångvält i leken. Tack Camilla för dina kloka råd och att syster fick konsultera dig! Eftersom det inte hjälper med Viggos försök att få ordning på Alfons så måste vi människor gripa in. Det är dumt att låta det gå så långt som att Viggo verkligen får nog. Jag vill ju heller inte att Alfons lär sig att ett sånt beteende lönar sig. Alfons får leka med hundar i samma viktklass tills han lugnat ner sig. Det är viktigare för oss systrar att kunna vara i samma hus med hundarna tillsammans än att ha hundar som kan leka med varandra. Det är ju inga problem när vi går på promenader tillsammans eller när hundarna är inomhus och det vill vi värna om. Vi tänker på att jag inte bara går rätt in med Alfons i Viggos hus (vi bor den här gången i eget hus), utan vi går en kort runda med hundarna och går sen in tillsammans. Det sägs att man faktiskt ska göra så även med hundar som normalt lever tillsammans om en av dem varit borta ett tag. Alfons är rätt ointresserad av Viggo inomhus eller så är det så att han med mening sänder ut lugnande signaler till Viggo. Han möter inte hans blick utan rantar bara runt. När de ibland tittar på varandra så viftas det på svansarna. Det bådar gott! Huvaligen, det var lite oroande där ett tag. Nu tror jag att vi vet hur vi ska tackla detta. Det är ju så goa hundar båda två, men nån ordning på torpet får det ändå vara!
Hjälp!
Då var vi nere i Skåne och hälsar på syster med familj. Som en del av er kanske kommer ihåg från tidigare blogginlägg så har ju syster en Lagottohane Viggo på 1 1/2 år. Nu börjar situationen att vässas till lite mellan hundarna och nu kära bloggläsare, dela med er av erfarenhet och goda råd! Viggo markerar väldigt tydligt att han inte gillar (?) Alfons, vill dominera (?) Alfons eller vad det nu är som händer. Det är väl mycket hormoner som spelar in. Viggo är antagligen i sin psykologiska pubertet just nu, medan Alfons inte ens börjat lyfta på benet än... Viggo ger sig regelrätt på Alfons helt oprovocerat och är väldigt aggressiv.Han tycker kanske att Alfons ska ta och lugna ner sig och veta hut? Alfons svarar inte upp mot dessa påhopp men visar inte heller någon direkt underkastelse. Alfons springer bara iväg och det gör Viggo ännu mer vansinnig. Fysiskt har ju Alfons kapaciteten att förvandla Viggo till en tovad ullvante på 5 röda... Man önskar att man hade en erfaren människa vid sin sida som kunde läsa hundarna och säga "Gör så här!" eller "Låt dem vara!" Vi vill ju inte göra fel och förvärra situationen. Ska vi låta hundarna göra upp det hela själva? Ska vi gå in och bryta? När och på vilket sätt i så fall? Jag ser på Viggos kroppsspråk precis innan det hettar till. Han blir stel som en pinne och sen smäller det. Ibland räcker det med att min syster nuddar honom/tar tag i honom så går han till attack mot Alfons. Vi ska kanske gå till en helt neutral plats med dem och låta dem "göra upp" där? Nu är ju Viggo på hemmaplan vilket säkert förvärrar situationen. Jag tyckte mig också märka att det blir värre när jag och syster är i närheten. Hjälp!
Slut som artist
Så här dagen efter en dag med Sally så är Alfons helt slut! Hela kinden är perforerad av Sallys kärleksnafs och jag är övertygad om att varenda muskel i hans kropp värker. Sally bet sig själv i tungan i stridens hetta så blodet forsade. De lekte nonstop med bara några vattenpauser. Det var tur att vädret var mulet. Det var ändå tvunget att kyla ner hundarna med blöta handdukar.
Hundarna hittade en kamptross som de fajtades om. Det var så roligt att se att Alfons lät Sally vinna gång på gång för att sen göra slut på det roliga genom att börja backa från henne. Hon hade inte mycket att sätta emot om man säger så. Flugvikt mot tungviktare liksom.
Inte ens under matbordet kunde de låta varandra vara!
Det är så härligt med hundar som kommer bra överens och som har riktigt roligt tillsammans! Alla får liksom sitt då när man träffar sina vänner.
Här ligger Alfons som ett ståtligt slottslejon och vaktar ingången. Man får tänka bort dreglet på frambenet. Senare idag så packar vi in oss i bilen och beger oss ner till Skåneland igen för en veckas hav och sol. Det ska bli fint väder men inte så fruktansvärt varmt! Låter perfekt! Få se om Alfons och kusin Viggo kan hitta en acceptabel umgängesform denna gång = Alfons slutar göra mos av honom... Rapport följer.
Avslutar inlägget med en fruktansvärt rolig strip av Berglin ur dagens Svenskan. Läs den!
Ensam herre på täppan!
Nu har Selma åkt hem med sin familj! Det var ett efterlängtat återseende, i alla fall från människornas sida. Hundar är ju som de är, lever i nuet liksom. Jaha, kommer ni? Kul! Vilket okomplicerat liv de lever! Här och nu! Nu kan vi ta bort alla kompostgaller och slippa bevaka mackan på bordet, men oj vad tomt det blev! Selma är en härlig hund med en oerhört tydlig på- och avknapp. Alfons tappade inte humöret en enda gång trots att det säkert kan vara jobbigt med en tjej som rider frenetiskt i ens ansikte... Eller så tyckte han att det var rätt trevligt. Vad vet vi, tråkiga människor? Det kanske bara är ett annat sätt att umgås på? Idag fick båda vovvarna följa med ner till havet för lite bad och lek.
Det var omåttligt varmt idag igen och hundarna var lite medtagna av värmen. Igår när vi gick en promenad på kvällen var det fortfarande för varmt för Alfons. Jag tror att han hade druckit lite dåligt för på vägen hem så vägrade han plötsligt gå. Det var lite obehagligt. Jag var nästan beredd på att han skulle rasa ihop för han såg helt färdig ut. Selma studsade runt som vanligt. När vi äntligen kom hem blötte jag ner handdukar och kylde honom med och han drack också vatten. Som tur var så blev han pigg igen efter ett tag.
Här söker Alfons lite skugga men det var inte mycket av den varan...
Det börjar bli mer bad för Alfons räkning. Han är inte så feg längre men det är ju inte så att han hoppar och simmar. Det har han inte kommit på än. Han är fortfarande en riktig badkruka...
Måste avslutningsvis bara kräkas lite över en artikel i senaste numret av Hundsport. Artikeln handlade om Anna Anka och att hon designat ett halsband som man kunde vinna. I artikeln lyftes Anna Anka fram som en riktig hundälskare men det bisarra var att de valt att illustrera artikeln med en bild på Anna Anna med sina två hundar bärandes STACKELHALSBAND! För er som inte vet vad ett stackelhalsband är så kan jag berätta att det är ett halsband med taggar som gräver sig in i hundens hals om den drar i kopplet. Sådana halsband är förbjudna att använda här i Sverige av förklarliga skäl. Ibland blir det väldigt fel!
Dagarna med Selma (och Alfons)
Selma har bott med oss nu i 5 dagar. Det har varit dagar med full närvaro och koncentration på hundarna... Det är oerhört intressant och lärorikt att ta hand om en hund som är ens egna hunds raka motsats. Man får tillfälle (i den mån man får en lugn stund :-)) att fundera över varför man fastnar för olika raser. Vad ligger bakom ens tycke och smak? Selma är en alldeles underbar liten lagottoflicka med en outsinlig nyfikenhet. På allt. Saker man vet att man har och saker som man inte vet att man har (eller hade om Selma hinner före).
Den här mumifierade musen låg under svärfars trapp! Det visste vi inte, förrän nu! Hann ta den från Selma innan hon tillgodogjorde sig någon del av den. Hon är snabb som ögat om hon anar att man vill ha det hon har i munnen. Det fick jag bittert erfara igår morse... Hon ville ut och kissa 5.30 så jag tog ut henne i trädgården utan koppel. Skulle jag inte ha gjort. Ta ut henne utan koppel alltså. Hon fick tag på ett gammalt märgben så när hon kissat klart sprang hon lycklig över gräsmattan med märgbenet i munnen och med mig efter sig. Jag ville ju bara in och sova vidare! Arg som ett bi var det bara att koppla på charmen och börja leka med en kamptross helt för mig själv. Min plan gick i lås. Hon kunde ju bara inte låta mig hållas där för det kunde ju faktiskt vara mycket roligare att leka med det jag hade i handen... Hon kom springande och ville leka med den hon också och då kunde jag haffa henne i nackskinnet. Jag sk-ter i vad jag just där och då lärde henne. Ni insatta bloggläsare förstår vad jag menar. Det får hennes matte ta ur henne vid ett senare tillfälle. Jag ville bara in och sova.
Annars är det väldigt varmt och hundarna dåsar mest hela dagarna. Här har Selma fått lite fil på maten för att få i sig lite extra god vätska. Det mesta fastnade i skägget.
Man måste antingen ha koll på belöningarna eller så får man ha koll på hunden! Kloka ord från Thomas Stokke på Klickerklok, som vi gick kurs för här tidigare i sommar. Jag tror inte att jag blivit varse den fulla innebörden av detta uttryck förrän nu. Med en hund som Selma, som hela tiden ser till att skaffa sig egna belöningar i en outsinlig takt, så får man ibland bara låta henne vara i buren när jag inte kan ha koll på henne. Jag reste mig för ett kort ögonblick i morse från frukostbordet och när jag kom tillbaka så står Selma på stolen och slickar i sig min morronfil för glatta livet! Jag svär på att jag bara vände ryggen till i två sekunder! Min syster skrattar gott åt mina erfarenheter och vedermödor - nu förstår jag bättre hur hon fajtats med Viggo under dagarna. Hade ingen aning om att en så liten hund kunde bli så låååååååång när den ställer sig på bakbenen! Hon når ju för tusingen allt som står på bordet!
Det går bra med hundarna annars och de trivs tillsammans. Kan dock (eller törs snarare) inte ha båda hundarna lösa samtidigt ute. Alfons kommer med hela sin kraft i full karriär emot henne och det är inte alltid han eller hon hinner väja. Jag kan bara inte ha det på mitt samvete om något skulle hända när de leker. Ett felsteg från Alfons sida och han skulle lätt kunna knäcka både ben och rygg på henne. Givetvis helt utan avsikt! Alfons låter henne hållas trots att hon rider både på hans huvud och rygg. Han säger aldrig ifrån. Morrar inte när hon knycker ben och leksaker från honom. De gillar helt klart varandras närvaro och det är kul att betrakta dem lite på håll. En av dem kan ha en leksak och liksom lite oavsiktigt "tappa" den framför den andre för att få igång en lek. Samma beteende kan för övrigt noteras hos barn som gör precis på samma sätt. De kan leka själva på stranden men närmare och närmare varandra för att till slut leka med varandra. Vi är rätt lika varandra, vi är ju alla djur!
Det var lite roligt de första nätterna när de sov tillsammans. Selma låg i vår säng och Alfons låg på golvet nedanför. De glömde nog bort varandra för när de yrvakna fick syn på varandra under natten så började de skälla på varandra, förvånat liksom, för att sekunden efter komma på att "ja just ja, det var ju bara du". Apropå att Selma ligger i vår säng - har väl aldrig sett en hund lägga sig som hon. Det är inte tal om att trampa runt och noga välja ställe utan hon slänger sig framåt på mage med alla ben åt alla håll och sen ligger hon så. Lite som Anja Pärsons segergest sälen! Idag har Selma fått stifta närmare bekantskap med kaninen Skrållan.
Avslutar med en fin bild på Alfons som så tålmodigt hjälper mig med Selma! Du är bara bäst!
Lång tajm, no inlägg!
Ber verkligen om ursäkt för den superdåliga uppdateringen på bloggen! Först kan jag skylla på hög arbetsbelastning och sen var det faktiskt så att jag glömde datorn på jobbet när vi åkte på semester. Jag fick med mig sladden - alltid nåt! Nu är ordningen återställd och jag har tagit lite kort i alla fall som kommer till pass nu. Vi har tillbringat en vecka uppe i Dalarna, i Vika närmare bestämt. Alfons har gjort lite närmare bekantskaper med det våta elementet men han simmar inte än.
Vi lockar och pockar men han ville inte gå i. Sen la jag i några träpallar så att det blev en trappa ner för honom och då gick det bra! Man kan ju inte förvänta sig att han ska plumsa i okänt vatten med okänt djup på en gång! Det är en rätt hög kant ner till vattenytan.
Men så blev det ett genombrott och efter det gick det bra.
Skönt att kunna svalka en svart stor kropp i den här sommarhettan! Vi har sparat promenaderna tills sent på kvällen och gått härliga promenader i en sval skog. Alfons är så enkel, han lufsar mest runt och vi behöver aldrig ha koll på honom. Han har koll på oss i stället och är ibland vaktig i överkant. Man kan gå runt huset och då blir man en ny potentiell inkräktare som måste skällas på. Så glad han blir när han upptäcker att det "bara" är familjemedlemmar! Och roligast av allt - Alfons skall ekar över sjön så han svarar på sitt eget skäll! Långa monologer blir det ibland och inte särskilt klargörande svar... Nu väntar nästan en vecka som barnvakt till lilla Selma 4 månader, som ni sett tidigare här i bloggen! Nu är lugnet slut...
Och det - mina vänner - är en helt egen story! Forsättning följer snart...
Djupdykning
Nu är det bra glest mellan inläggen... All träning har lagts på is för tillfället och jag tror att det gör oss båda gott. Körde dock ett kort pass idag med Alfons och han var verkligen med på noterna. Som om han längtat lite! Han har fått vara hemma hela veckan med tjejerna som jobbar lite omlott med varandra. Skönt att han kan vara hemma och skrota som omväxling. Idag gick vi en långpromenad i skogen som avslutades med ett litet dopp, ja förresten, inte ett så litet dopp... Alfons gick lite för långt ut i vattnet och rätt som det var så försvann botten under tassarna på honom. Jag tänkte först att "nu börjar han nog simma" men han bara försvann! Blubb, blubb sa det och sen var hela hunden borta. Jag var precis på väg att hoppa i efter honom när han dök upp igen. Lite förvånad blev han nog allt... Vi får se om han blev avskräckt nästa gång vi går förbi badplatsen. Nu är det bara en jobbvecka kvar och sen blir det långledigt. Ska bli så skönt att kunna ägna Alfons lite mer tid igen. Läste förresten på Facebook att det gått bra för Alfons syster Tiziana på World Dog Show i Danmark. Skoj! Vi kanske satsar utställningen på Sofiero i höst och hoppas att Alfons rätat ut sig till dess ;-)
Cane Corsoträff!
Det har varit dåligt med bloggandet på sistone. Jobbet tar all tid och Alfons har varit hemma med husse hela veckan. Jag har knappt träffat honom för han sover som en gris på morgonen och jag har kommit hem sent på kvällarna. Selma har varit på jobbet i alla fall så då har jag fått gosa lite med henne istället. Sen när jag kommer hem så känns Alfons enormt stor! Hans huvud är ju gigantiskt om man jämför ;-). Igår var det prinsessbröllop så då fick Alfons åka hem till Selma en stund. Vi hade nämligen själva bröllopsdag och tänkte passa på att fira det med middag i stan efter att vi viftat med flaggorna när Vickan och Danne for förbi. Alfons hade haft jätteskoj med Selma och det hade gått bra att låta dem leka lösa i trädgården. När ångvälten Alfons kom farande så sprang Selma helt sonika och gömde sig under saker som Alfons inte rymdes under. Hon är smart den lilla bruden! 
Här njuter Velourpojken av lite gos med lillmatte! Han är en riktig livsnjutare, vår pojke.
På eftermiddagen idag så åkte vi till Hellasgården utanför Nacka för en CC-träff som rasklubbens Stockholmssektion ordnat. Vi var tre familjer där (med hundarna Alfons, Adam och Spex) + en familj som funderar på att skaffa en CC. Vi tog en promenad först och sen fikade vi i gröngräset. Vi planerade lite inför kommande aktiviteter och det blir nog lite handling, friskvård och annat som kan intressera oss CC-ägare. Det är kul om folk kommer på sådana här träffar så att man får dela sitt intresse med andra CC-lovers. Vi hoppas på bättre uppslutning nästa gång!
Var tar tiden vägen...?
Vi har haft en hysterisk vecka med avslutningar och massor av jobb. Velourpojken har verkligen fått stå tillbaka (för ovanlighetens skull skulle husse tillägga om han fick chansen). Det är väldigt intensivt på jobbet för både mig och kollegan så lunchpromenaderna har genomförts i liiite snabbare tempo. Det märks på hundarna att vi är stressade, lite mer studs än vanligt. Nu är skolorna i alla fall slut, vilket innebär mer hemmatid för Alfons om någon av de större mattarna är hemma under dagen. Så här innan semestern är det så mycket som måste bli klart och då är det skönt om Alfons inte behöver sitta i kläm. Vi tog en härlig skogspromenad häromkvällen. Han går lös och viker inte många tum från min sida. Han går lite före, slänger ett getöga snett bakåt för att kolla om jag hänger med, sen går han vidare. Det är inte många gånger som jag får tillfälle att gömma mig bakom ett träd för han har verkligen stenkoll på mig. Jag brukar slänga ut lite pinnar ut i terrängen vid sidan om stigen och han springer som en gasell efter dem. Han hittar oftast pinnen men han tar den bara i munnen för att sen spotta ut den. Hemma kommer han alltid tillbaka med leksaken men jag vågar inte riskera att behöva hämta leksaken själv ute i blåbärsriset. Den förnedringen bjuder inte matte på, Alfons!
Sjung om studentens...
I fredags var Alfons med på studentuppvaktning. Resan dit var lång - först tvärbanan, sen byte till tunnelbana och sen ett nytt byte till annan tunnelbana. Mitt i värsta rusningstrafiken! Men det gick geschwindt som vanligt. Han mådde som en prins bland alla gäster och blev klappad på som sig bör. Annars har vi haft avslutning på brukshundsklubbens grundkurs i lydnad... Jag kunde inte med att säga vad jag tyckte om kursen i kursutvärderingen för det kändes som jag var den enda som inte var nöjd. Jag hade nog för höga förväntningar helt enkelt. Nåväl, jag ska försöka få till lite privatträning med en instruktör i stället för jag tror att det ger mer kvalitet och valuta för pengarna. Annars har vi fortsatt att öva bakdelskontroll och nu har vi kommit till momentet där han måste stöta i mitt ben med sin sida för att få klicket. Det går jättebra men på slutet så välte pallen och det gillade han inte. Motivationen har väl inte varit på topp hos herrn... Lite varmt och segt liksom. Han käkar gräs som en hel ko. Vet inte om det är nåt med matsmältningen som behöver en skjuts.
Gick en härlig kvällspromenad i skogen nu på kvällen och stötte på ett rådjur som låg och vilade i gräset. Alfons tittade bara det. På vägen tillbaka så gick vi förbi igen men då sprang rådjuret iväg. Då blev det lite mer intressant för Alfons :-) Jag hade honom kopplad så den gubben gick inte serru!
Genombrott!
Nyss inkommen från dagens lilla träningspass kan jag bara konstatera att det inte bara är en pollett som trillat ner i skallen på Alfons, det är en hel sedelbunt! Han är så rolig på det viset. Han kan verka lite ointresserad och nonchalant men innanför pannbenet så mal geniknölen oavbrutet. Idag, mina vänner, så travade han runt med bakbenen på badrumspallen som om han inte gjort annat i sitt liv! Det var ju för tusan bara för ett par dar sen jag klickade upp honom på pallen överhuvudtaget! Sen körde vi lite apporteringsövningar. Jag vill ju att han ska hämta grejen och komma hela vägen in till mig med den. Eftersom han kan handtarget sedan innan så testade jag att sätta ut handen - och dra på trissor! Han trippade hela vägen in till handen och tryckte nosen i den! Ibland spottade han ut grejen som han hämtat precis innan men det gör ingenting alls. Vi är på rätt väg! Så här ser Alfons ut efter ett träningspass på nyklippt gräsmatta. Hela munnen är full av gräsklipp.
Igår körde lillmatte Karla lite träning med Alfons. Hon övade sitt och ligg och kommandot kom lite "von oben"!
Först var Alfons lite undrande. Vad i all friden är människan som pratar med mig? Sen förstod han, särskilt som det kom godis nerdroppande från trädet. Vet inte varför texten helt plötsligt blir blå... Dags att sluta blogginlägget kanske...
